En lång lång resa

~~

20 november 2008. Det är fem år sedan.

Den dagen började en resa som jag inte var förberedd på och som jag inte visste något om. Inte heller visste jag när eller hur den skulle sluta.

Jag anade inte den dagen att det till en början skulle bli mörkare och svårare än jag någonsin kunnat fantisera om. En vecka senare fick jag träffa en läkare med mycket kunskap och värme som talade om för mig att jag drabbats av en utmattningsdepression.

Mycket har hänt under de här åren. Jag har lärt mig oerhört mycket och jag har betalat ett högt pris. För mig var det nödvändigt med ett stort förändringsarbete och det tar tid och kraft. Förändringar kräver en hel del. Det är en process man går igenom och den har olika faser. Ska det lyckas gäller det att inte ge upp. Många gånger är stegen så små att de är svåra att upptäcka, då gäller det att man vågar snegla över axeln och se bakåt. Hur var det förut, hur är det nu? Det är annorlunda! Det går framåt!

Ibland står det helt stilla och det blir ingen stor skillnad. Då är det lätt att ge upp. Det viktiga är att vara medveten om att det är ett steg det med. Då gäller det att lita på processen. Likaväl som vi behöver sova så behövs de mindre overksamma perioderna i en förändringsprocess. Under sömnen bearbetar vi det vi sett, upplevt och arbetat med under dagen. 

Precis så är det med förändringsarbete också. När vi inte ser framsteg kan vi tänka att jag/du/vi som är inblandade i förändringsarbetet befinner oss i en sov-fas. Bearbetning pågår och i det tysta och till synes stillastående förloppet så händer det massor. Det märks så småningom, när nästa steg plötsligt inte känns så svårt eller kommer vid ett oväntat tillfälle.

Några av de stora förändringarna rör min syn på mig själv. Jag minns hur jag fortfarande efter ett år kände en stor skuld och skam över vad som hänt mig. När en bekant som jag inte hade träffat på länge frågade mig i affären hur det var, så svarade jag generat att jag var sjukskriven. Sen viskade jag att det var för en utmattningsdepression. 

Det är inte ovanligt att just skuld och skam kommer som följeslagare vid en utmattning. Att inte förstå varför man drabbas, inte se vad som lett fram dit, inte märka vilka orimliga överkrav man ställt på sig själv, det gör att man på något sätt tror att man har misslyckats med något. Misslyckats med sig själv. Idag skäms jag inte ett dugg! Idag ser jag mina erfarenheter i ett helt annat ljus och jag använder dem som en tillgång. Det var en del av vad förändringsarbetet ledde till.

Tack och lov har jag fått förmånen att träffa fantastiska människor som på olika sätt har stöttat mig. De har gett mig mentala redskap och handfasta metoder att arbeta med. Jag har också mött handläggare som har trott på min förmåga, sett mina styrkor och gett mig både hopp om framtiden och tro på att det finns dörrar som kommer att öppnas.

Sedan den 1 oktober i år är jag inte längre sjukskriven och jag arbetar i dagsläget 80%. Nu är det jag som har makten över mitt liv. Det är jag som vet vad jag behöver, jag som lyssnar på min kropps signaler, jag som resonerar med mig själv när gamla tankemönster knackar på. Det är jag som tar ansvar för mig själv och mitt liv.

De här åren har inneburit mycket hårt arbete och det arbetet fortsätter. Det är fortfarande en daglig kamp, om än med en starkare kropp, mer utvilad hjärna och ett gladare sinne. Kampen handlar om att förmågan inte är lika stor som viljan. Detta är något jag får leva med länge till. Förhoppningsvis. För mina förutsättningar är förändrade men det är inget som hindrar mig från att utvecklas och söka nya utmaningar. Så jag hoppas att jag får hänga med länge till i det här spännande livet som är så oförutsägbart.

Och resan, hur slutade den? Som sagt den fortsätter än… Livet är gott!

~~

Sett från ett annat håll

~~

Ibland får man för sig saker. Det är lätt hänt. En känsla av att något förhåller sig på ett visst vis förvandlas omärkligt till något som är sant. Känslan blir en tanke som får fäste och så småningom eller helt plötsligt är det en fastslagen sanning. Om detta bara gällde positiva känslor och tankar vore det väl bra men inte så sällan är det tvärtom. En känsla av oro, osäkerhet eller tvivel blir till en tanke fylld av negativt budskap och sen står man där med en sanning som troligtvis inte är sann. I värsta fall hindrar den oss och håller tillbaka både initiativ och självkänsla.

Idag tog jag tag i en sådan sanning. Den var inte sann. Det var tankar som bara var just tankar, inget mer. De tankarna var mina, de höll mig tillbaka och de var inte sanna. De hade smugit runt och gjort sig till en sanning men idag insåg jag hur det förhöll sig och då kunde jag göra något åt det. När jag såg det från ett annat håll blev det tydligt att jag begränsat mig själv på grund av mina tankar. Jag tog ett viktigt steg, kastade sanningen upp i luften och bort blåste den i höstvinden. Lite klokare, modigare och stoltare kunde jag ta itu med en uppgift jag ville utmana mig själv med.

På eftermiddagen tog jag en promenad och då hade jag kameran med mig. Nere vid havet fanns fortfarande blommande växter som lyste upp så vackert med sina färger i höstsolen. Det fanns också några vissna växter. De såg lite tråkigare ut förstås. Tills jag satte mig på huk. Sett från det hållet var de vackra snirkliga bladen som små konstverk med sina siluetter mot himlen. Allt beror på från vilket håll man ser på saker och ting.

~~

Det finns dagar

~~
Det finns dagar
då de kloka tankarna 
tar paus
då alla insikter 
gömmer sig
och glädjen över att lyckas 
är bortblåst

Det är dagarna
när negativa tankar 
står bredbent på hjärnbalken
när tvivlet 
dansar tango över själen 
och sorgen över alla misstag 
fyller varje andetag

Det finns nätter 
som håller om oss
och fyller oss med kraft
som vaggar oss till sömns
och ger oss nytt hopp
om en ny dag


~~

Dags för affirmation

~~

När en glödlampa inte längre fungerar så byter man ut den. Enkelt. Lampan fyller inte sin funktion och då sätter man dit en ny ljuskälla. Ingen ifrågasätter rimligheten i det. Vi ersätter det som inte fungerar med något annat och förhoppningsvis kommer nytt ljus att lysa upp tillvaron.

Likadant är det med våra tankar faktiskt. Ibland har vi tankar som inte är bra för vårt välbefinnande. De fyller ingen positiv funktion men hänger kvar ändå. Då är det dags att byta ut dem. Precis som med en ljuskälla så går det att byta ut en tanke som är ur funktion. Vad menar jag med det då? Jo, jag menar negativa tankar som t.ex. tär på självförtroendet, fyller oss med oro och tvivel eller stoppar vår kreativitet.

Efter några dagar av tankar med tvivel på min egen förmåga och på vad jag kan åstadkomma är det dags för nytt ljus att lysa upp tillvaron!
Jag ska byta ut en av mina tankar som inte fyller någon funktion och ersätta den med en annan. Jag har en nygammal favorit och den ska jag skriva ner på en lapp och sätta på min spegel för att bli påmind. Så här ska jag skriva

"Jag är framgångsrik!"

~~

Det finns en sorg

Ibland får jag frågor som "hur mår du nu?" och "hur går det?". Det kan vara lite svårt att svara på dem. Det blir lite neutrala svar som "jo tack, det är bättre" eller "det blir lite bättre hela tiden". I mitt eget huvud finns det mycket mer komplicerade formuleringar. Men de är för långa och för djupa för ett möte på trottoaren. Det är ju sant att det går bättre och att jag mår bättre, men ändå...

I ett samtal med en vän berättade jag om alla blandade tankar och känslor jag har inför min hälsa och min arbetskapacitet. Jag känner mig frustrerad över att inte kunna påverka min situation, jag accepterar att det är som det är men jag är arg för att jag har hamnat i detta, jag önskar att det inte hade hänt men jag ser alla framsteg som jag gör, jag försöker lära mig att leva med mina nya förutsättningar men jag vill inte att det ska vara så här. Allteftersom vi pratade stod det klart, det finns en sorg. En sorg över att det har blivit så här, att livet är annorlunda nu. I botten är jag ledsen, ledsen över att jag inte har vetat hur man hanterar stress, ledsen över att jag har kört slut på mig själv. Utan att märka det, utan att förstå vad som hände.

Insikten om sorgen gör det lättare för mig att förstå mig själv. En sorg måste man acceptera och man får lära sig att leva med den. Man blir starkare när man har gått igenom den men man bär den alltid med sig. Den finns där som en del av ens liv men man önskar ändå att det aldrig hade hänt.

Det förunderliga är att vid sorgens sida går glädjen som en tålmodig följeslagare. När man sneglar åt sidan finns den där, alltid beredd att lysa upp!

~~ ~~

Avslut och avstamp

Det är hoppfullt på något vis med årsskiften. Ett nytt år, en ny chans, nya mål och möjligheter. Ett sorts bokslut då man kan sammanfatta och göra avslut. Avslut är inte alltid så enkla att få till på ett bra sätt, men när man avslutat finns det en ny början. När man har gått igenom, sorterat och summerat, då finns det möjlighet att välja vad man vill lämna därvid och vad man vill ta med sig. Sedan är det dags för avstamp. Att ta sats mot det okända, mot möjligheterna och in i det nya. I ett avstamp har man en riktning, en önskan om vad man vill åstadkomma och en idé om vart man vill landa. Det kan gå lite hur som helst. Det beror bland annat på vilken kraft, energi och beslutsamhet som man har med sig i avstampet men det som förblir det viktigaste är viljan och lusten. För även med väldigt lite energi kan man komma en bit och det kan bli en väldigt fin landning.

I mitt avslut kan jag konstatera att jag har varit med om mycket under året och också åstadkommit en hel del som jag är glad över. Det största är att jag blev klar med en restuppgift från min vidareutbildning och nu fått min examen som specialpedagog. Det är jag oerhört glad och stolt över!
I mitt avstamp har bestämt mig för att varje dag försöka göra något som jag mår bra av. Det är inte bara en önskan om att göra roliga saker utan ett sätt att få den egna hälsan i fokus. Att ta vara på stunden ska bli ett sätt att leva hoppas jag och jag ser fram emot alla små må-bra-stunder av olika slag!



~~ ~~

En bild

Förra veckan satt jag och bläddrade i dagstidningen och plötsligt bara stirrade jag på ett uppslag! Det var en bild där som jag kände igen så väl och den tog upp nästan en halv sida... En overklighetskänsla kom över mig. Samtidigt blev jag väldigt glad, både för att bilden gjorde mig glad och för att jag visste vem som hade gjort den. Det var min bild. Den fanns där i tidningen tillsammans med ett par andra bilder på samma uppslag och anledningen var att boken "Sjukskrivning som hjälper" recenserades. Nästan en helsidas recension. Jag blev varm i hjärtat och väldigt glad. Det är en bok som skulle kunna vara till glädje för många, både sjukskrivna och  de som i sitt arbete kommer i kontakt med långtidssjukskrivna. I samband med att vi intervjuades inför tillkomsten av boken så fick vi också möjlighet att måla två bilder. Det var konstnären och bildterapeuten Anita Forssell som ledde det arbetet. En då-bild och en nu-bild skulle vi måla. Då-bilden skulle visa hur det kändes när det var som allra värst och nu-bilden hur det kändes precis den dagen, den stunden då målningen gjordes. Bilden här ovanför är min nu-bild.

Det kändes väldigt speciellt att se bilden i tidningen. Den var neutraliserad, fri från mig och bara sin egen. När jag målade den var den laddad med känslor men inte nu längre. Nu var den "bara" en bild jag blev glad av. Det är som när man skriver en text eller dikt, så länge som man håller på med den så är den laddad med känslor och tankar men när den väl är publiserad så är den sin egen. Det låter kanske flummigt men det är en process som handlar om skapande tror jag. Om att försöka förmedla en känsla . När man väl är klar så är man klar med just den känslan som fyllde en under skapandet och då kan man lämna den.

Här nedanför är en länk till recensionen som också är upplagd på Sundsvalls Tidnings nätupplaga:

http://st.nu/kultur/litteratur/1.4058805-en-battre-sjukskrivning


~~ ~~

"Sjukskrivning som hjälper"

Om du känner någon som är långtidssjukskriven eller om du själv är det så vill jag tipsa om en bok. Jag och 13 andra personer medverkar  i den här boken och här kan man läsa om upplevelser och erfarenheter av hur det är att vara långtidssjukskriven. Framför allt får man veta att det faktiskt finns hjälp och stöd att få. Som sjukskriven vet man inte alltid vad man har rätt till och inte har man heller alltid ork eller förmåga att ta reda på det. Just detta att få hjälp med att veta vad och hur man kan få rätt stöd under sin sjukskrivning är något som beskrivs i boken. Det är alldeles för många som inte vet vilken hjälp de kan få och tyvärr finns det läkare som inte informerar om de rehab-team som ofta finns på vårdcentralerna. När jag läste de andras berättelser blev jag hoppfull, för det är härligt att läsa om allt det som de uppnått när de väl har fått hjälp.  

Det finns några bibliotek som har köpt in den så det går att låna den. Om man vill köpa den kan man beställa den på Landstinget Västernorrlands hemsida www.lvn.se och där kostar den 150 kr. Den kan också finnas att köpa hos en del bokhandlare.

Jag fick en idé och tog ett beslut!

~~

Nu är vi igång med en stegtävling på jobbet. Härligt, inspirerande och utmanande. Idag tog jag en långpromenad och märkte då en skillnad. Jag kände mig stark! Jag blev glad. Jag ville mer. Tänkte för första gången att det skulle vara kul med ett mål som fortsätter när tävlingen är slut. Började fundera på att anmäla mig till Vårruset och kanske till och med Tjejmilen... Där överraskade jag mig själv ordentligt!

När jag tänkte närmare på saken så vet jag att jag nog inte skulle kunna vara med på något av de stora arrangemangen. Det är för stort pådrag helt enkelt. Min hjärna orkar inte med när det blir så mycket. Det är ingen undanflykt utan tyvärr en verklighet jag lär mig att leva med. Om jag skulle gå dit skulle min energi vara slut redan innan starten hade gått. Men det ska minsann inte hindra mig från själva grundidén med arrangemangen, nämligen att röra på sig efter förmåga! Där föddes min idé!

Jag bestämde mig helt enkelt för att den dagen som Vårruset är i staden närmast där jag bor, då tänker jag också vara med men inte där. Jag tänker ta en promenad som är 5 km lång här i mina omgivningar. Jag tänker starta samma tid som loppet och efteråt tänker jag fira med något gott! Kanske finns det någon mer som av någon anledning inte kan eller vill delta i Vårruset då kan ni delta i en Vårpromenad istället. Precis där du kan och vill. Gör på samma sätt, gå eller spring efter förmåga men Du väljer platsen. Lite som Earth Hour, var och en på sitt håll men ändå tillsammans.

¨¨ ¨¨ ¨¨