Förra veckan satt jag och bläddrade i dagstidningen och plötsligt bara stirrade jag på ett uppslag! Det var en bild där som jag kände igen så väl och den tog upp nästan en halv sida... En overklighetskänsla kom över mig. Samtidigt blev jag väldigt glad, både för att bilden gjorde mig glad och för att jag visste vem som hade gjort den. Det var min bild. Den fanns där i tidningen tillsammans med ett par andra bilder på samma uppslag och anledningen var att boken "Sjukskrivning som hjälper" recenserades. Nästan en helsidas recension. Jag blev varm i hjärtat och väldigt glad. Det är en bok som skulle kunna vara till glädje för många, både sjukskrivna och de som i sitt arbete kommer i kontakt med långtidssjukskrivna. I samband med att vi intervjuades inför tillkomsten av boken så fick vi också möjlighet att måla två bilder. Det var konstnären och bildterapeuten Anita Forssell som ledde det arbetet. En då-bild och en nu-bild skulle vi måla. Då-bilden skulle visa hur det kändes när det var som allra värst och nu-bilden hur det kändes precis den dagen, den stunden då målningen gjordes. Bilden här ovanför är min nu-bild.
Det kändes väldigt speciellt att se bilden i tidningen. Den var neutraliserad, fri från mig och bara sin egen. När jag målade den var den laddad med känslor men inte nu längre. Nu var den "bara" en bild jag blev glad av. Det är som när man skriver en text eller dikt, så länge som man håller på med den så är den laddad med känslor och tankar men när den väl är publiserad så är den sin egen. Det låter kanske flummigt men det är en process som handlar om skapande tror jag. Om att försöka förmedla en känsla . När man väl är klar så är man klar med just den känslan som fyllde en under skapandet och då kan man lämna den.
Här nedanför är en länk till recensionen som också är upplagd på Sundsvalls Tidnings nätupplaga:
http://st.nu/kultur/litteratur/1.4058805-en-battre-sjukskrivning
~~ ~~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar