En lång lång resa

~~

20 november 2008. Det är fem år sedan.

Den dagen började en resa som jag inte var förberedd på och som jag inte visste något om. Inte heller visste jag när eller hur den skulle sluta.

Jag anade inte den dagen att det till en början skulle bli mörkare och svårare än jag någonsin kunnat fantisera om. En vecka senare fick jag träffa en läkare med mycket kunskap och värme som talade om för mig att jag drabbats av en utmattningsdepression.

Mycket har hänt under de här åren. Jag har lärt mig oerhört mycket och jag har betalat ett högt pris. För mig var det nödvändigt med ett stort förändringsarbete och det tar tid och kraft. Förändringar kräver en hel del. Det är en process man går igenom och den har olika faser. Ska det lyckas gäller det att inte ge upp. Många gånger är stegen så små att de är svåra att upptäcka, då gäller det att man vågar snegla över axeln och se bakåt. Hur var det förut, hur är det nu? Det är annorlunda! Det går framåt!

Ibland står det helt stilla och det blir ingen stor skillnad. Då är det lätt att ge upp. Det viktiga är att vara medveten om att det är ett steg det med. Då gäller det att lita på processen. Likaväl som vi behöver sova så behövs de mindre overksamma perioderna i en förändringsprocess. Under sömnen bearbetar vi det vi sett, upplevt och arbetat med under dagen. 

Precis så är det med förändringsarbete också. När vi inte ser framsteg kan vi tänka att jag/du/vi som är inblandade i förändringsarbetet befinner oss i en sov-fas. Bearbetning pågår och i det tysta och till synes stillastående förloppet så händer det massor. Det märks så småningom, när nästa steg plötsligt inte känns så svårt eller kommer vid ett oväntat tillfälle.

Några av de stora förändringarna rör min syn på mig själv. Jag minns hur jag fortfarande efter ett år kände en stor skuld och skam över vad som hänt mig. När en bekant som jag inte hade träffat på länge frågade mig i affären hur det var, så svarade jag generat att jag var sjukskriven. Sen viskade jag att det var för en utmattningsdepression. 

Det är inte ovanligt att just skuld och skam kommer som följeslagare vid en utmattning. Att inte förstå varför man drabbas, inte se vad som lett fram dit, inte märka vilka orimliga överkrav man ställt på sig själv, det gör att man på något sätt tror att man har misslyckats med något. Misslyckats med sig själv. Idag skäms jag inte ett dugg! Idag ser jag mina erfarenheter i ett helt annat ljus och jag använder dem som en tillgång. Det var en del av vad förändringsarbetet ledde till.

Tack och lov har jag fått förmånen att träffa fantastiska människor som på olika sätt har stöttat mig. De har gett mig mentala redskap och handfasta metoder att arbeta med. Jag har också mött handläggare som har trott på min förmåga, sett mina styrkor och gett mig både hopp om framtiden och tro på att det finns dörrar som kommer att öppnas.

Sedan den 1 oktober i år är jag inte längre sjukskriven och jag arbetar i dagsläget 80%. Nu är det jag som har makten över mitt liv. Det är jag som vet vad jag behöver, jag som lyssnar på min kropps signaler, jag som resonerar med mig själv när gamla tankemönster knackar på. Det är jag som tar ansvar för mig själv och mitt liv.

De här åren har inneburit mycket hårt arbete och det arbetet fortsätter. Det är fortfarande en daglig kamp, om än med en starkare kropp, mer utvilad hjärna och ett gladare sinne. Kampen handlar om att förmågan inte är lika stor som viljan. Detta är något jag får leva med länge till. Förhoppningsvis. För mina förutsättningar är förändrade men det är inget som hindrar mig från att utvecklas och söka nya utmaningar. Så jag hoppas att jag får hänga med länge till i det här spännande livet som är så oförutsägbart.

Och resan, hur slutade den? Som sagt den fortsätter än… Livet är gott!

~~

Fototriss: Småkryp

~~

Denna veckas tema hos bloggen Fototriss är Småkryp.

För två veckor sedan var vi i Edsele och i gräset där fick jag syn på ett ovanligt kryp och senare en väldigt stor och välpolerad bagge av något slag. Båda de bilderna finns med här nu och som sista bild blir det en från ikväll. En liten fluga satt i buketten med hundkex som stod på altanbordet och den fångade jag, men bara på bild :) Vill du se bilderna i större format så går det bra att klicka på dem.

Lite bronsfärgad och med en "kam" som spröt, vad kan detta vara...?

Stor och stilig men vad heter den...?

Husfluga i kvällssol

Vill du se fler småkryp så finns det många på bild här hos Fototriss

~~

Fototriss: Så här ser det ut där jag är

~~

Denna veckas tema på bloggen Fototriss är "Så här ser det ut där jag är". Jag är just hemkommen från Edsele i Ångermanland, där jag varit under helgen och där såg det ut på detta vis.

Igår kväll var vi till Rammsjön och där är denna bild tagen, vid 21-tiden. Myggorna dansar ovan vattnet invid en av tallarna och kvällens bleka strålar silar genom den skira grönskan.

Vinbärsbuskarna är än så länge översållade med blommande hängen, 

senare i sommar är detta klasar med röda vinbär.

Till sist en bild med blommande hägg som doftar så ljuvligt! 

I bakgrunden skymtar Edsele kyrka.

~~

Här kan du se fler bilder från andra som deltar på temat.

~~

Fototriss: Öppen

~~

Nu var det länge sedan jag skrev något i bloggen och ännu längre sedan jag var med i en Fototriss. Ikväll blir det ändring på det. Temat är Öppen och som alltid kan man tolka på så olika vis. Min röda tråd i temat är naturbilder. Den första är tagen för några veckor sedan och de andra två är nytagna i helgen.

Himlen öppnar sig...

Igår en knopp...

Nyligen låg här isen metertjock...

~~

Se fler bilder på temat Öppen här hos Fototriss

~~

Avsked

~~

Det är dags nu
att ta farväl
Förtvivlan
fyller rummet
Min kropp skakar
av gråten
Du undrar
hur du ska orka
att leva vidare
Jag har inga svar
Vi kan bara fortsätta
att försöka
Sakta framåt






~~

Livet är möjligt!

~~

För fyra år sedan mådde jag så dåligt att jag med stor möda tog en promenad runt kvarteret, stödd på min man. Jag var totalt utmattad och hade fått panikångest. Läkaren ville att jag skulle ta promenader så ofta jag kunde men förstod också att det inte var möjligt varje dag. Ibland på kvällarna i skydd av mörkret, med luvan uppe och blicken i marken, gick jag mycket långsamt runt kvarteret hållandes min man i armen. Jag blev andfådd och fick ont i bröstkorgen men kände att syret gjorde gott. Mest gjorde jag det för att jag hade blivit tillsagd och för att jag förstod att det var bra.

Någon månad senare började jag gå ut på dagarna, själv. Såg jag någon på håll komma i min riktning började hjärtat slå hårt och häftigt, andningen blev kort och hastig, ångesten vällde upp. Jag löste det på olika sätt. Ibland vände jag helt enkelt om, ibland tittade jag bara ner i marken och fortsatte. På förmiddagen var det minst risk att träffa någon och jag upptäckte att om jag gick i skoterspåret nere vid vattnet så var risken ännu mindre. Skoterspåret, bitvis dolt bland buskar och sly,  blev till slut min väg till dagliga promenader.

Så småningom blev jag av med min panikångest och den sociala fobin som följde med den. Det tog några samtal med psykologen och många dagars eget arbete med mig själv. Jag började gå längre promenader och min långa långsamma väg tillbaka till god hälsa började. I våras, närmare bestämt i maj när jag skulle gå banan runt i Vårruset, upptäckte jag att jag tycker att det är roligt att springa. Jag har nu satt upp mål som jag vill uppnå och tränar för. Första målet är att i maj springa hela Vårruset som är 5 km och nästa mål är att springa Tjejmilen i september.

Det är inte självklart att må bra. När man mår som sämst är det svårt att se något ljus. Med en dag i taget går livet framåt och det som känns som en omöjlighet kan så småningom vara fullt möjligt. För min egen del har jag bara haft en enda önska under de senaste åren och det är att jag ska bli frisk. Sakta men säkert är jag på väg dit. Under tiden har jag lärt mig att leva med mina begränsningar men också att hela tiden se de små framstegen och att hitta nya små utmaningar att besegra.

Idag, fyra år senare, har jag sprungit fyra kilometer i fullt dagsljus på strandpromenaden där jag bor. Symboliskt nog ligger strandpromenaden just där skoterspåret tidigare gick och nu är där öppet och fint. Den som går eller springer där är fullt synlig. Jag hejar glatt på de jag möter och känner mig stark, stolt och lycklig.
Det hade jag aldrig trott när det var som mörkast. Livet är möjligt!