En dag av återhämtning

~~

En dag i slowmotion. Tankarna är långsamma. Det krävs stor koncentration och mycket kraft att läsa något. Bokstäverna i texten säger mig inget om jag låter blicken scanna av orden för fort. Ord för ord och fullt fokus, då går det bra. Dagar som dessa sänker jag kraven och vet att det bara finns en sak att göra, låta kroppen och hjärnan få sin vila. Tidigare har jag kunnat känna frustration över dessa dagar men det gör jag inte längre. De är en del av mitt liv nu.

Största delen av dagen har jag varit sådär otroligt trött så varje gång jag sluter ögonlocken så kan jag somna. Jag skulle kunna beskriva det som att jag känner mig nyvaken hela dagen och ibland somnar jag om. För jag har sovit en timme eller två när jag lade mig i soffan för att jag inte kunde hålla huvudet uppe längre. Den sömnen är nödvändig men den gör mig inte piggare, den är en paus. Efteråt har det "nyvakna" tillståndet fortsatt och jag längtar efter nattens sömn.

Dagar som denna är svåra att beskriva och förklara. Jag är trött och trött på ett sätt som jag numera vet vad det är men aldrig skulle förstått tidigare. Förutom "sömntrötthet" är kroppen tung, tankarna långsamma, sinnet lite lågmält och jag har ett stort behov av att vara ifred. Jag känner igen allt från när jag först blev sjukskriven men det är av en betydligt mildare grad. Nu kommer denna trötthet efter dagar av (för) mycket aktivitet, med mina mått mätt. Jag vet det innan, det är något jag räknar med. Det är en dag av återhämtning.

~~ ~~

I slutet av mars

~~

sandgrå diken och grusrassel under skorna
en övervintrad trätrapets i äppelträdet


gulvita grässtrån vajar i vinden
intrasslade i buskarnas grenverk


bruna löv dansar runt husknuten
våren fylld av höstens spår


eftermiddagssolen kastar långa skuggor
en tussilago väcker hopp och längtan


tid för förnyelse

Det finns en sorg

Ibland får jag frågor som "hur mår du nu?" och "hur går det?". Det kan vara lite svårt att svara på dem. Det blir lite neutrala svar som "jo tack, det är bättre" eller "det blir lite bättre hela tiden". I mitt eget huvud finns det mycket mer komplicerade formuleringar. Men de är för långa och för djupa för ett möte på trottoaren. Det är ju sant att det går bättre och att jag mår bättre, men ändå...

I ett samtal med en vän berättade jag om alla blandade tankar och känslor jag har inför min hälsa och min arbetskapacitet. Jag känner mig frustrerad över att inte kunna påverka min situation, jag accepterar att det är som det är men jag är arg för att jag har hamnat i detta, jag önskar att det inte hade hänt men jag ser alla framsteg som jag gör, jag försöker lära mig att leva med mina nya förutsättningar men jag vill inte att det ska vara så här. Allteftersom vi pratade stod det klart, det finns en sorg. En sorg över att det har blivit så här, att livet är annorlunda nu. I botten är jag ledsen, ledsen över att jag inte har vetat hur man hanterar stress, ledsen över att jag har kört slut på mig själv. Utan att märka det, utan att förstå vad som hände.

Insikten om sorgen gör det lättare för mig att förstå mig själv. En sorg måste man acceptera och man får lära sig att leva med den. Man blir starkare när man har gått igenom den men man bär den alltid med sig. Den finns där som en del av ens liv men man önskar ändå att det aldrig hade hänt.

Det förunderliga är att vid sorgens sida går glädjen som en tålmodig följeslagare. När man sneglar åt sidan finns den där, alltid beredd att lysa upp!

~~ ~~

Snooze-metoden

I veckan har alla i min kommun som arbetar inom förskola och skola, varit och lyssnat på psykologen Bo Hejlskov Elvén. Hans föreläsning om problemskapande beteende var fantastiskt bra.  Det var en heldag med många intressanta exempel, nya kunskaper och viktiga insikter. Jag kommer nog att återkomma med olika reflektioner från den dagen. Idag blir det några tankar om tillsägelser.


Det är många av oss som brukar använda snooze-knappen på väckarklockan då vi ska vakna. Väckarklockan ringer, vi trycker på snooze-knappen och en stund senare ringer klockan igen. Så kan vi hålla på några gånger tills vi är redo för att gå upp. Hejlskov formulerade vad som händer. Varje gång klockan ringer så gör den det som om det var första gången den ringde. Varje gång. Han menade att detta var en framgångsrik metod vid tillsägelser, att vid upprepade tillsägelser säga till varje gång som om det var den första gången. Hans erfarenhet var att det leder till resultat utan konflikter och snabbare resultat än om det blir en stegring i tillsägelserna. I metoden ingick också att efter varje tillsägelse ge personen både tid och utrymme, d.v.s. lämna ifred en stund och återkom.

För mig var detta en intressant tanke, för hur ser det vanligtvis ut? Vid upprepade tillsägelser är det lätt att trappa upp. På något sätt vill man markera och visa att man menar allvar. Man bär med sig varje tillsägelse som inte ledde till resultat, lagrar frustrationen, ökar något i tonen eller ordval, irritation och otillräcklighet läggs till och så ökar det tills det kulminerar i ilska antingen hos den som säger till eller hos den som blir tillsagd. Resultatet blir en konflikt. Kan det vara så att tillsägelsen som inte leder till önskat resultat upplevs som ett nederlag för den som sagt till? Att det är en av orsakerna till känslan av maktlöshet och frustration. Hur som helst så trappas det upp. Alternativet skulle alltså kunna vara den fredsbevarande insatsen Snooze-metoden.

Jag tänkte ge metoden en chans även i mitt privata liv. En situation som kan innebära många tillsägelser i en familj är morgonrushen som inkluderar väckning, frukost och andra rutiner, allt under en viss tidspress. En utmaning för föräldrar kan vara att väcka tonåringar. En annan kan vara att få yngre barn att klä på sig. Oavsett var utmaningen ligger kan jag numera tala om att metoden fungerar! Det var en så annorlunda upplevelse och resultatet så överumplande att jag nästan tyckte att det kändes märkligt. Det var helt klart den bästa vardagsmorgonen jag upplevt.

När jag väckte barnen gick jag som vanligt in flera gånger men nu varje gång som om det var den första. Det som hände var att istället för att känna frustration tredje gången så var jag helt lugn och kunde ta emot grymtningarna utan att ens tänka "jamen nu får du väl ändå se till att sätta fart!". Detta ledde till att barnen var uppe snabbare än vanligt, gjorde det de skulle och vi var till och med utanför dörren tidigare än vanligt. Och då ska tilläggas att jag hade vaknat lite sent. Ingen mirakelkur, inget hokuspokus, men jag har fått en metod för att kunna behålla mitt lugn. Säg till varje gång som om det är den första. Det är värt att pröva!

~~ ~~