Det finns en sorg

Ibland får jag frågor som "hur mår du nu?" och "hur går det?". Det kan vara lite svårt att svara på dem. Det blir lite neutrala svar som "jo tack, det är bättre" eller "det blir lite bättre hela tiden". I mitt eget huvud finns det mycket mer komplicerade formuleringar. Men de är för långa och för djupa för ett möte på trottoaren. Det är ju sant att det går bättre och att jag mår bättre, men ändå...

I ett samtal med en vän berättade jag om alla blandade tankar och känslor jag har inför min hälsa och min arbetskapacitet. Jag känner mig frustrerad över att inte kunna påverka min situation, jag accepterar att det är som det är men jag är arg för att jag har hamnat i detta, jag önskar att det inte hade hänt men jag ser alla framsteg som jag gör, jag försöker lära mig att leva med mina nya förutsättningar men jag vill inte att det ska vara så här. Allteftersom vi pratade stod det klart, det finns en sorg. En sorg över att det har blivit så här, att livet är annorlunda nu. I botten är jag ledsen, ledsen över att jag inte har vetat hur man hanterar stress, ledsen över att jag har kört slut på mig själv. Utan att märka det, utan att förstå vad som hände.

Insikten om sorgen gör det lättare för mig att förstå mig själv. En sorg måste man acceptera och man får lära sig att leva med den. Man blir starkare när man har gått igenom den men man bär den alltid med sig. Den finns där som en del av ens liv men man önskar ändå att det aldrig hade hänt.

Det förunderliga är att vid sorgens sida går glädjen som en tålmodig följeslagare. När man sneglar åt sidan finns den där, alltid beredd att lysa upp!

~~ ~~