fredag 25 november 2011

Rester av en frukost

~~

morgonkaffet
intogs med ett
wienerbröd
och katten
kom bärande
på en talgoxe

gråa vingfjädrar
låg kvar
på asfalten

en liten smula
tacksamhet
låg kvar på bordet



~~

torsdag 17 november 2011

Frostig morgon

¨¨¨
Fras i frostigt gräs
gnistrande kristaller som
smyckar bruna löv




Egen bild
¨¨

måndag 14 november 2011

Att tappa bort en bit av sig själv

~~ 

Det känns som att tappa bort en bit av sig själv. Och vem är jag då? När livet förändras och förutsättningarna är helt annorlunda, när tankarna om vem man är inte stämmer med den som man har blivit. Vem är man då? När man inte kan styra över det som händer utan begränsningar tar över. Det är som att titta på utifrån samtidigt som det händer inuti.

Detta händer mig ibland. Jag håller på att berätta något och jag vet vad jag vill säga men så märker jag att plötsligt rör sig tankarna långsammare och orden har svårare att formulera sig, de tar längre tid på sig, det kommer pauser som jag inte kan bestämma över, det blir svårt att komma fram till slutet av meningen och det känns som om något annat styr över det som sker. Det är meningslöst att fortsätta. Jag låtsas som om jag inte har något mer att säga trots att berättelsen inte är slut. Jag blundar och hoppas att det inte ska komma några frågor för jag vet inte om jag orkar svara eller om jag ska hitta orden. Jag blundar och slappnar av, det är det enda som hjälper. Tänker på min andning, slappnar av i käkarna, låter underkäken hänga ner i min stängda mun. Låter axlarna falla ner, tänker bara på just det jag gör. Medveten närvaro, mindfulness, det hjälper hjärnan att vila. En kort paus från ansträngningen som nyss berövade min hjärna all energi.

De som tror sig veta säger att det blir inga bestående men efter en utmattningsdepression, utmattningssyndrom, utmattning, utbrändhet, vad än man kallar sin diagnos. Vi som varit där vet att det inte är sant. Det finns kvar svårigheter med att kunna fokusera ibland, minnet är inte alltid som tidigare, antalet bollar vi kunde ha i luften har reducerats, det är tröttande med mycket intryck, det är svårt att hitta orden ibland, vi vet att något är annorlunda. Det är de kognitiva förmågorna som inte fungerar som tidigare. De som tror sig veta har mycket att lära av de som faktiskt vet.

Ikväll slog det mig hårt. Tre år har snart gått. Jag har återerövrat så mycket, fått tillbaka energi och glädje, klarar av så mycket, har lärt mig massor och livet är fullt av möjligheter. Men trots detta hände det idag igen… Jag fick svårt att prata, precis som jag beskrev. Det är en form av afasi. Det har jag inte fått bekräftat men det inser jag själv att det är. Jag har förhållit mig rätt sakligt till det tidigare men ikväll kändes det väldigt tungt. Jag insåg att det kommer att finnas kvar i mitt liv och jag måste acceptera det. Det gör mig ledsen och arg. Ilskan ska jag använda så småningom till att jobba konstruktivt men ikväll är jag bara ledsen.


~~ ~~

söndag 13 november 2011

En egen stund

¨¨

Låt mig sitta här

och vila min själ en stund

höra havets röst


Foto: Anneli Bringerud



¨¨

torsdag 10 november 2011

Förvandling

¨¨

När novembersol

värmer nattfrost på kvisten

föds silverdroppar



Egen bild


¨¨ 

måndag 7 november 2011

En bild




Förra veckan satt jag och bläddrade i dagstidningen och plötsligt bara stirrade jag på ett uppslag! Det var en bild där som jag kände igen så väl och den tog upp nästan en halv sida... En overklighetskänsla kom över mig. Samtidigt blev jag väldigt glad, både för att bilden gjorde mig glad och för att jag visste vem som hade gjort den. Det var min bild. Den fanns där i tidningen tillsammans med ett par andra bilder på samma uppslag och anledningen var att boken "Sjukskrivning som hjälper" recenserades. Nästan en helsidas recension. Jag blev varm i hjärtat och väldigt glad. Det är en bok som skulle kunna vara till glädje för många, både sjukskrivna och  de som i sitt arbete kommer i kontakt med långtidssjukskrivna. I samband med att vi intervjuades inför tillkomsten av boken så fick vi också möjlighet att måla två bilder. Det var konstnären och bildterapeuten Anita Forssell som ledde det arbetet. En då-bild och en nu-bild skulle vi måla. Då-bilden skulle visa hur det kändes när det var som allra värst och nu-bilden hur det kändes precis den dagen, den stunden då målningen gjordes. Bilden här ovanför är min nu-bild.

Det kändes väldigt speciellt att se bilden i tidningen. Den var neutraliserad, fri från mig och bara sin egen. När jag målade den var den laddad med känslor men inte nu längre. Nu var den "bara" en bild jag blev glad av. Det är som när man skriver en text eller dikt, så länge som man håller på med den så är den laddad med känslor och tankar men när den väl är publiserad så är den sin egen. Det låter kanske flummigt men det är en process som handlar om skapande tror jag. Om att försöka förmedla en känsla . När man väl är klar så är man klar med just den känslan som fyllde en under skapandet och då kan man lämna den.

Här nedanför är en länk till recensionen som också är upplagd på Sundsvalls Tidnings nätupplaga:

http://st.nu/kultur/litteratur/1.4058805-en-battre-sjukskrivning


~~ ~~

tisdag 1 november 2011

Om kvällen

¨¨
Mörkret lägger sig
kurar skymning i soffan
längtan och väntan


Foto: Anneli Bringerud