~~
Det känns som att tappa bort en bit av sig själv. Och vem är jag då? När livet förändras och förutsättningarna är helt annorlunda, när tankarna om vem man är inte stämmer med den som man har blivit. Vem är man då? När man inte kan styra över det som händer utan begränsningar tar över. Det är som att titta på utifrån samtidigt som det händer inuti.
Detta händer mig ibland. Jag håller på att berätta något och jag vet vad jag vill säga men så märker jag att plötsligt rör sig tankarna långsammare och orden har svårare att formulera sig, de tar längre tid på sig, det kommer pauser som jag inte kan bestämma över, det blir svårt att komma fram till slutet av meningen och det känns som om något annat styr över det som sker. Det är meningslöst att fortsätta. Jag låtsas som om jag inte har något mer att säga trots att berättelsen inte är slut. Jag blundar och hoppas att det inte ska komma några frågor för jag vet inte om jag orkar svara eller om jag ska hitta orden. Jag blundar och slappnar av, det är det enda som hjälper. Tänker på min andning, slappnar av i käkarna, låter underkäken hänga ner i min stängda mun. Låter axlarna falla ner, tänker bara på just det jag gör. Medveten närvaro, mindfulness, det hjälper hjärnan att vila. En kort paus från ansträngningen som nyss berövade min hjärna all energi.
De som tror sig veta säger att det blir inga bestående men efter en utmattningsdepression, utmattningssyndrom, utmattning, utbrändhet, vad än man kallar sin diagnos. Vi som varit där vet att det inte är sant. Det finns kvar svårigheter med att kunna fokusera ibland, minnet är inte alltid som tidigare, antalet bollar vi kunde ha i luften har reducerats, det är tröttande med mycket intryck, det är svårt att hitta orden ibland, vi vet att något är annorlunda. Det är de kognitiva förmågorna som inte fungerar som tidigare. De som tror sig veta har mycket att lära av de som faktiskt vet.
Ikväll slog det mig hårt. Tre år har snart gått. Jag har återerövrat så mycket, fått tillbaka energi och glädje, klarar av så mycket, har lärt mig massor och livet är fullt av möjligheter. Men trots detta hände det idag igen… Jag fick svårt att prata, precis som jag beskrev. Det är en form av afasi. Det har jag inte fått bekräftat men det inser jag själv att det är. Jag har förhållit mig rätt sakligt till det tidigare men ikväll kändes det väldigt tungt. Jag insåg att det kommer att finnas kvar i mitt liv och jag måste acceptera det. Det gör mig ledsen och arg. Ilskan ska jag använda så småningom till att jobba konstruktivt men ikväll är jag bara ledsen.
~~ ~~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar