tisdag 14 februari 2012

Har jag talat om?

~~

Har jag talat om 
hur mycket du betyder för mig?
Att du är den jag tänker på när jag vill dela min glädje
Att du är den som kan förstå mina tankegångar bättre än någon annan
Att du är den jag vill åldras tillsammans med

Har jag talat om 
hur lycklig jag blir av ditt sällskap?
När du håller om mig när vi sitter i soffan
När vi emellanåt har våra långa djupa samtal om livet
När vi är hemma och lagar mat tillsammans

Har jag talat om 
hur mycket jag uppskattar dig?
Att du står ut med alla mina påbörjade projekt
Att du uppmuntrar mina drömmar och idéer
Att du hjälper mig att se mina förmågor och får mig att våga tro på dem

Har jag talat om 
hur mycket jag älskar dig?


 ~~

söndag 12 februari 2012

Inom normalspannet

~~
Normalitetsbegreppet är något som kan diskuteras och vad som ingår i det kan vändas och vridas på i all oändlighet. Om man vill. Den stora variationen på mänskligt beteende, förutsättningar och begränsningar gör oss alla till mångfasetterade människor med unika kombinationer av egenskaper. Det är fantastiskt att vi alla kan vara så olika och ändå, samtidigt, vara så lika. Olikheterna gör oss unika och likheterna gör oss till en enhet.

När vi använder ord har vi olika erfarenheter, värderingar, kunskaper och idéer som präglar hur vi uppfattar orden. Ordens betydelse och innebörd är olika för olika människor och det medför också att vi missförstår varandra. Vi använder samma ord och tror att andra menar det vi själva menar men innebörden kan variera mycket från person till person.
Det kan leda till misstänksamhet, konflikter, frustration och till att vi känner oss sårade och kränkta eller rädda och oroliga. Som tur är leder det också till väldigt roliga missförstånd ibland, som vi kan skratta gott åt.

När man använder "normal" som ord för att uttrycka något som har med människor att göra blir det komplicerat på flera sätt. Vem sätter normen för det normala? Var går gränsen för vad som kan räknas som normalt? Begreppet kan användas med olika syften och anledningar. Ibland slår det fel.

Jag har många tankar om de begränsningar och men jag har efter min utmattningsdepression. De har gett mig nya förutsättningar som jag försöker lära mig att leva med och utifrån. Bland annat händer det fortfarande att jag kan få svårt att tala och jag har funderingar på att undersöka möjligheterna till en diagnos. Idag fick jag veta att en läkare sagt att min symptombild föll inom normalspannet. Jasså?! Hur tänker man då? Är det normalt att ha afasi-liknande symptom? Finns det forskning om vilka symptom som är vanliga 3½ år efter att kroppen tagit slut på kraft? Afasi som term finns inte med bland symptomen på utmattningsdepression men är mycket vanligt efter en stroke. Innebär det att det är obekvämt att se att en utmattningsdepression kan ge nästan lika allvarliga skador? Ja, idag blev jag arg. Jag tycker att det var en väldigt enkel lösning för den personen att säga "det faller inom normalspannet". För mig betyder orden antagligen något helt annat än för den som sa dem. Kanske var de sagda i tron att de skulle förmedla att det inte är farligt, vad vet jag. För egen del tycker jag att det är frustrerande att inte mina erfarenheter och svårigheter blev tagna på allvar för med de orden blev det enkelt att avfärda min fråga om en eventuell diagnos.

Ilskan ger mig kraft och återigen blir jag inspirerad till att gå vidare med mina tankar och idéer. Inom mitt normalspann ryms både diagnoser, forskning, ordlekar, funktionshinder, poesi och mycket annat.