En klok person fick mig att inse att jag är en busschaufför. Mitt liv är som en buss och jag är chauffören. Bussen är full av passagerare och en del av dem är stökiga och högljudda, andra är sarkastiska och oförskämda. Det finns några som visar uppskattning och de vill man ju ha fler av men många är gnälliga, ifrågasättande och till och med nedvärderande. Det är jag som kör och jag vet vart jag är på väg. Då kommer det fram passagerare och stör mitt i färden.
- Är du säker på att det här är den bästa vägen?
- Du är inte särskilt bra på att köra fort, du!
- Du är så tråkig, kan du inte vara lite roligare?!
- Du kommer aldrig att klara den där uppförsbacken!
Hur ska jag nu göra? Vad ska jag göra med denna skara? De ifrågasätter och de är nedvärderande....jag har lust att slänga av dem!!! Det är bara det att de kliver på igen vid nästa hållplats... Jag måste alltså lära mig att hantera situationen. Jag måste hitta ett sätt att bemöta deras kommentarer. Passagerarna finns där, kommer att vara kvar där och de till och med behövs där. Problem uppstår först om jag låter mig styras av deras negativa kommentarer.
Den här bilden har hjälpt mig mycket i mitt arbete med att hantera mina negativa tankar. Jag har tränat mycket på att identifiera de här passagerarna. Tidigare tog jag passagerarnas kommentarer som sanningar många gånger. Jag lät dem påverka mina beslut om vilken väg jag skulle ta, hur fort jag borde köra, var jag skulle stanna och jag blev osäker på om mina val var så bra.
Numera när en negativ tanke försöker få fäste i mitt huvud så ser jag den i vitöga och säger med bestämd röst: " Hörrudu! Det är jag som kör den här bussen och ska du följa med så får du allt gå och sätta dig igen! "
