~~
När jag var tonåring brukade jag segla på somrarna, tillsammans med mina kusiner, och det var underbart, härligt och ibland äventyrligt. Som med allt annat är det lätt att segla när man väl har lärt sig.
Kommer vinden bakifrån släpper man ut seglet maximalt åt sidan och färden går oftast lugnt och stadigt framåt. Om det däremot blåser så att vinden ligger på rakt framifrån, i förhållande till den plats man vill till, då får man kryssa. Att kryssa innebär att man seglar i sick-sack mot målet och då kommer vinden in från sidan mot seglet. När man kryssar kan man välja hur högt man vill gå mot vinden, dvs hur hårt man vill pressa båten att gå mot vindriktningen. Ju högre man går desto hårdare får man dra in seglet och vinden kommer då in snett framifrån mot seglet. Det kan gå riktigt fort då och båten kan luta rejält. Ibland behöver man hänga långt ut med kroppen över relingen, båtens kant, för att båten inte ska slå runt och hamna upp och ner.
För att kunna segla måste man lära sig att hantera båten, vinden och havet. Det är en fantastisk känsla när man gör det! En känsla av frihet. Det är lite märkligt och paradoxalt det där med frihetskänslan för när man seglar är man i en beroendeställning. Man är helt beroende av vinden. Ingen vind - ingen segling. Själva förutsättningen för seglingen ligger i vinden. Är det storm är det riskfyllt och farligt. Är det kraftiga kastbyar, då vinden stark och oförutsägbar och ändrar riktning hur som helst, är det möjligt men svårt.
Vinden bestämmer. Det absolut avgörande för att det ska gå att segla är att det finns vind. Hur mycket jag än vill så kan jag inte endast med viljekraft få till en seglast om det är vindstilla. Det är också vinden som sätter havet i rörelse. Lätta krusningar på vattenytan, små vågor, stora rullande dyningar och enorma jättevågor med skummande toppar, allt med kraft från vinden.
När man seglar är alltså vindriktningen något som påverkar färden, likaså vågorna. I en mindre båt, som jag seglat, ger små vågor en lite ryckig känsla i båten eftersom de slår emot ofta, stora dyningar ger en känsla av att man flyger och stora vågor framkallar en sugande och hisnande känsla. Allt det här lär man sig att hantera.
Det finns en sorts vågor som är svårare att parera och det är svallvågorna efter en större eller snabbare båt. Det är inte bara om den andra båten gått nära som svallvågorna blir besvärliga. Man kan se dem komma på håll, man kan förbereda sig på att nu kommer de, men ändå.... Hela båten kommer ur balans. Bommen, som seglets underkant sitter fast i, slår fram och tillbaka över båten och båten guppar på ett oberäkneligt sätt. Efteråt kan det hända att båten har tappat fart och står mer eller mindre still, seglet fladdrar och båten är ur kurs. Då får man använda rodret och vicka det från sida till sida så att båten sakta vänder tillbaka i den riktning man var på väg. Så fylls seglen igen av vinden och färden kan fortsätta.
Just nu lever jag i svallvågorna efter en utmattningsdepression. Jag är tacksam för varje dag som jag har vind i seglen. Fast många dagar har jag önskat att jag haft mer vind än jag har, att jag orkat segla längre, snabbare och i högre vågor. För jag vill. Jag vill få tillbaka min energi, jag vill orka, jag vill så mycket!
Man kan bara man vill.....jag lägger till - inte allt och inte alltid
När jag var tonåring brukade jag segla på somrarna, tillsammans med mina kusiner, och det var underbart, härligt och ibland äventyrligt. Som med allt annat är det lätt att segla när man väl har lärt sig.
Kommer vinden bakifrån släpper man ut seglet maximalt åt sidan och färden går oftast lugnt och stadigt framåt. Om det däremot blåser så att vinden ligger på rakt framifrån, i förhållande till den plats man vill till, då får man kryssa. Att kryssa innebär att man seglar i sick-sack mot målet och då kommer vinden in från sidan mot seglet. När man kryssar kan man välja hur högt man vill gå mot vinden, dvs hur hårt man vill pressa båten att gå mot vindriktningen. Ju högre man går desto hårdare får man dra in seglet och vinden kommer då in snett framifrån mot seglet. Det kan gå riktigt fort då och båten kan luta rejält. Ibland behöver man hänga långt ut med kroppen över relingen, båtens kant, för att båten inte ska slå runt och hamna upp och ner.
För att kunna segla måste man lära sig att hantera båten, vinden och havet. Det är en fantastisk känsla när man gör det! En känsla av frihet. Det är lite märkligt och paradoxalt det där med frihetskänslan för när man seglar är man i en beroendeställning. Man är helt beroende av vinden. Ingen vind - ingen segling. Själva förutsättningen för seglingen ligger i vinden. Är det storm är det riskfyllt och farligt. Är det kraftiga kastbyar, då vinden stark och oförutsägbar och ändrar riktning hur som helst, är det möjligt men svårt.
Vinden bestämmer. Det absolut avgörande för att det ska gå att segla är att det finns vind. Hur mycket jag än vill så kan jag inte endast med viljekraft få till en seglast om det är vindstilla. Det är också vinden som sätter havet i rörelse. Lätta krusningar på vattenytan, små vågor, stora rullande dyningar och enorma jättevågor med skummande toppar, allt med kraft från vinden.
När man seglar är alltså vindriktningen något som påverkar färden, likaså vågorna. I en mindre båt, som jag seglat, ger små vågor en lite ryckig känsla i båten eftersom de slår emot ofta, stora dyningar ger en känsla av att man flyger och stora vågor framkallar en sugande och hisnande känsla. Allt det här lär man sig att hantera.
Det finns en sorts vågor som är svårare att parera och det är svallvågorna efter en större eller snabbare båt. Det är inte bara om den andra båten gått nära som svallvågorna blir besvärliga. Man kan se dem komma på håll, man kan förbereda sig på att nu kommer de, men ändå.... Hela båten kommer ur balans. Bommen, som seglets underkant sitter fast i, slår fram och tillbaka över båten och båten guppar på ett oberäkneligt sätt. Efteråt kan det hända att båten har tappat fart och står mer eller mindre still, seglet fladdrar och båten är ur kurs. Då får man använda rodret och vicka det från sida till sida så att båten sakta vänder tillbaka i den riktning man var på väg. Så fylls seglen igen av vinden och färden kan fortsätta.
Just nu lever jag i svallvågorna efter en utmattningsdepression. Jag är tacksam för varje dag som jag har vind i seglen. Fast många dagar har jag önskat att jag haft mer vind än jag har, att jag orkat segla längre, snabbare och i högre vågor. För jag vill. Jag vill få tillbaka min energi, jag vill orka, jag vill så mycket!
Man kan bara man vill.....jag lägger till - inte allt och inte alltid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar