~~
Jag vet. Och ändå inte. Jag förstår. Men samtidigt inte.
Sedan ett par veckor tillbaka vaknar jag flera gånger varje natt med smärtor i bröstkorgen. Det hugger till, knivskarpt, mitt i bröstbenet. Efter hugget håller smärtan sig kvar med ett krampaktigt grepp som sakta släpper. Om jag dricker lite vatten släpper det fortare. Det kan hjälpa om jag trycker med fingertopparna mot bröstbenet. Då känner jag också hur öm jag är där. Där, på det där stället där man känner av rädsla, oro och ångest.
Ja, det är det jag vet. Och jag vet mer. Det här känner jag till, jag har varit med om det under flera perioder. Jag vet att det inte är farligt. Jag vet att smärtan går över efter en stund. Jag vet vad den beror på. Det är ett symptom på stress. Det är en varningssignal! Jag vet också att det kommer att fortsätta så här om jag inte gör något åt det. Vad jag inte vet, är vad exakt det är som den här gången har utlöst min stressreaktion eller när det skulle börja, att jag vaknar på natten med smärtor i bröstet.
Jag förstår varför det händer. De senaste veckorna har varit en period då livet varit pressande på flera plan. Det är situationer och händelser som har tagit mycket energi samtidigt som jag jobbar med att färdigställa min restuppgift från min vidareutbildning. Jag förstår att jag har gått in i mina gamla mönster och struntat i de signaler jag får av min kropp. Att jag har kört på utan att stanna upp. Min stresströskel är väldigt mycket lägre nu än förr, vilket i sig kanske bara är sunt, men ändå klarar jag ibland att bära tyngre lass än vad som är bra. Det jag inte förstår är att jag inte märker hur det byggs upp och plötsligt blir för mycket.
Det är lätt att gå in i gamla mönster även om man har lärt sig nya. Det är lätt att skjuta åt sidan de signaler kroppen ger, att fortsätta fast man är trött, att ta en kopp kaffe istället för att vila en stund. Vår hjärna har en enorm kapacitet och ändå är vi så tröga ibland. När jag vaknar på natten av smärtorna kan jag tänka "jaha, är det dags nu igen? okej, jag förstår att det är för mycket nu". Med tanke på allt vi är kapabla till är det märkligt att det behöver gå ett par veckor innan de egna orden sjunker in och faktum gör klart att det faktiskt är dags att göra något åt situationen.
Nu plockar jag fram det som jag vet behövs och det är pauser, avslappning, mental vila, promenader, återhämtning. Dagligen. Flera gånger dagligen. Hur ska man hinna det? Det handlar inte om att hinna, det handlar om att vilja fortsätta leva. Det låter kanske drastiskt men långvariga stresstillstånd är skadliga och att prioritera stunder av återhämtning kan göra stor skillnad. Det finns många, många tillfällen under en dag då man kan göra korta avslappningar, ge hjärnan en paus med mindfulness eller medvetet tänka på sin andning. Prioritera dig själv med egen tid. Om än bara några minuter. Det är en början och den är viktig.
Har du smärtor eller tryck i bröstet? Det är en varningssignal! Ta den på allvar! Lyssna på din kropp. Den försöker tala med dig om det som ditt intellekt förnekar eller inte vill låtsas om. Innerst inne kanske du vet vad som är orsaken. Ta itu med den. Om du inte klarar det själv så sök hjälp, det finns bra hjälp att få. Oavsett om du vet varför eller inte så ta det på allvar.
Det försvinner inte av sig själv. Du måste göra något åt det.
