Att såra eller såras

~~

"Jag vill inte såra någon" det har jag hört både mig själv och andra säga. Det är en kommentar som kan komma när man tror att det finns en risk för att det som man egentligen tänker eller känner ska uppfattas på ett sätt som gör någon annan ledsen eller illa till mods. Och av den anledningen avstår man....  Vi avstår från att vara sanna både mot oss själva och andra för att vi inte vill såra.

Vad är det som ligger bakom detta? Första tanken är att det är av hänsyn till andra som vi säger så, men jag tror att det kan vara något annat. Det kan vara av rädsla tror jag. Rädsla styr tyvärr ofta våra val och det vi avstår ifrån. I det här fallet kan det vara rädsla för att inte bli accepterad, inte vara omtyckt, att förlora vänskap, för att hamna i konflikt och kanske rädsla för de egna känslorna.
Det är bra att de här tankarna kommer. Vi ska vara rädda om varandra och tänka på hur vi uttrycker oss. Att ta hänsyn till andra är viktigt och vi påverkar varandra mycket genom vad och hur vi säger saker. Det man kan reflektera över är om det är den egna rädslan över att själv bli sårad som styr oss. Om det vi egentligen säger är "jag vill inte bli sårad" eller "jag är rädd för att bli sårad av hur den andra reagerar".

Anledningen till att jag funderar över detta är att jag härom veckan kom i en situation där jag behövde stå upp för mig själv. Tidigare har jag ibland undvikit det och bara hållit med eller försökt att ge vinkar om att jag tyckt något annat. Av rädsla för att såra eller bli sårad har jag varit otydlig. Den här gången var det annorlunda. Jag sa ifrån på ett tydligt och rakt sätt men ändå vänligt. Det gick bra. Inget hemskt hände! Ingen sårad  blick, inget ifrågasättande, ingen konflikt, ingenting. Jo förresten, ett mycket bra bemötande.

Nästa gång orden "jag vill inte såra någon" dyker upp kanske det är dags att fundera på om det är en rädd busspassagerare* som försöker gömma sig bakom orden. I så fall kan chauffören påminna passageraren om att sitta ner och ta det lugnt. Chauffören vet ju vart bussen är på väg och kan tryggt och säkert köra dit utan att styras av sina rädslor.

*(Läs gärna blogginlägget 'Att vara busschaufför' som handlar om att våra tankar styr oss, det finns bl.a. under etiketten Betraktelser)


~~ ~~

Avslut och avstamp

Det är hoppfullt på något vis med årsskiften. Ett nytt år, en ny chans, nya mål och möjligheter. Ett sorts bokslut då man kan sammanfatta och göra avslut. Avslut är inte alltid så enkla att få till på ett bra sätt, men när man avslutat finns det en ny början. När man har gått igenom, sorterat och summerat, då finns det möjlighet att välja vad man vill lämna därvid och vad man vill ta med sig. Sedan är det dags för avstamp. Att ta sats mot det okända, mot möjligheterna och in i det nya. I ett avstamp har man en riktning, en önskan om vad man vill åstadkomma och en idé om vart man vill landa. Det kan gå lite hur som helst. Det beror bland annat på vilken kraft, energi och beslutsamhet som man har med sig i avstampet men det som förblir det viktigaste är viljan och lusten. För även med väldigt lite energi kan man komma en bit och det kan bli en väldigt fin landning.

I mitt avslut kan jag konstatera att jag har varit med om mycket under året och också åstadkommit en hel del som jag är glad över. Det största är att jag blev klar med en restuppgift från min vidareutbildning och nu fått min examen som specialpedagog. Det är jag oerhört glad och stolt över!
I mitt avstamp har bestämt mig för att varje dag försöka göra något som jag mår bra av. Det är inte bara en önskan om att göra roliga saker utan ett sätt att få den egna hälsan i fokus. Att ta vara på stunden ska bli ett sätt att leva hoppas jag och jag ser fram emot alla små må-bra-stunder av olika slag!



~~ ~~

Stormvindar

~~


Havet i uppror

Vågor kastar sig, skummar, fräser

Obevekliga krafter forsar fram

I riktning mot, inte med

Mot stranden, mot horisonten

Mot det okända

Kraft som inte kan stoppas

I riktning mot




~~

22 december 2011

~~

Midvintermorgon

rodnande himmel viskar

"det vänder idag"

~~

Foto: Anneli Bringerud

~~

Tranströmer

~~

Hans ord talar högt
Nobelpris och hyllningar

Han ler i tystnad



~~

I stillhet

~~

Sluter mina ögon
blir i stillhet
en stund

hjärtats slag
lungors andetag
livets egen rytm

i stillhet

Lånad bild

Som en flygande drake

~~ 

Det behövs både motstånd och motvind

för att draken ska nå de höga höjderna

~~

~~

Rester av en frukost

~~

morgonkaffet
intogs med ett
wienerbröd
och katten
kom bärande
på en talgoxe

gråa vingfjädrar
låg kvar
på asfalten

en liten smula
tacksamhet
låg kvar på bordet



~~

Frostig morgon

¨¨¨

Fras i frostigt gräs

gnistrande kristaller som

smyckar bruna löv

Egen bild

¨¨

Att tappa bort en bit av sig själv

~~ 

Det känns som att tappa bort en bit av sig själv. Och vem är jag då? När livet förändras och förutsättningarna är helt annorlunda, när tankarna om vem man är inte stämmer med den som man har blivit. Vem är man då? När man inte kan styra över det som händer utan begränsningar tar över. Det är som att titta på utifrån samtidigt som det händer inuti.

Detta händer mig ibland. Jag håller på att berätta något och jag vet vad jag vill säga men så märker jag att plötsligt rör sig tankarna långsammare och orden har svårare att formulera sig, de tar längre tid på sig, det kommer pauser som jag inte kan bestämma över, det blir svårt att komma fram till slutet av meningen och det känns som om något annat styr över det som sker. Det är meningslöst att fortsätta. Jag låtsas som om jag inte har något mer att säga trots att berättelsen inte är slut. Jag blundar och hoppas att det inte ska komma några frågor för jag vet inte om jag orkar svara eller om jag ska hitta orden. Jag blundar och slappnar av, det är det enda som hjälper. Tänker på min andning, slappnar av i käkarna, låter underkäken hänga ner i min stängda mun. Låter axlarna falla ner, tänker bara på just det jag gör. Medveten närvaro, mindfulness, det hjälper hjärnan att vila. En kort paus från ansträngningen som nyss berövade min hjärna all energi.

De som tror sig veta säger att det blir inga bestående men efter en utmattningsdepression, utmattningssyndrom, utmattning, utbrändhet, vad än man kallar sin diagnos. Vi som varit där vet att det inte är sant. Det finns kvar svårigheter med att kunna fokusera ibland, minnet är inte alltid som tidigare, antalet bollar vi kunde ha i luften har reducerats, det är tröttande med mycket intryck, det är svårt att hitta orden ibland, vi vet att något är annorlunda. Det är de kognitiva förmågorna som inte fungerar som tidigare. De som tror sig veta har mycket att lära av de som faktiskt vet.

Ikväll slog det mig hårt. Tre år har snart gått. Jag har återerövrat så mycket, fått tillbaka energi och glädje, klarar av så mycket, har lärt mig massor och livet är fullt av möjligheter. Men trots detta hände det idag igen… Jag fick svårt att prata, precis som jag beskrev. Det är en form av afasi. Det har jag inte fått bekräftat men det inser jag själv att det är. Jag har förhållit mig rätt sakligt till det tidigare men ikväll kändes det väldigt tungt. Jag insåg att det kommer att finnas kvar i mitt liv och jag måste acceptera det. Det gör mig ledsen och arg. Ilskan ska jag använda så småningom till att jobba konstruktivt men ikväll är jag bara ledsen.

~~ ~~

En egen stund

¨¨

Låt mig sitta här

och vila min själ en stund

höra havets röst

Foto: Anneli Bringerud

¨¨

Förvandling

¨¨

När novembersol

värmer nattfrost på kvisten

föds silverdroppar

Egen bild

¨¨