~~
För fyra år sedan mådde jag så dåligt att jag med stor möda tog en promenad runt kvarteret, stödd på min man. Jag var totalt utmattad och hade fått panikångest. Läkaren ville att jag skulle ta promenader så ofta jag kunde men förstod också att det inte var möjligt varje dag. Ibland på kvällarna i skydd av mörkret, med luvan uppe och blicken i marken, gick jag mycket långsamt runt kvarteret hållandes min man i armen. Jag blev andfådd och fick ont i bröstkorgen men kände att syret gjorde gott. Mest gjorde jag det för att jag hade blivit tillsagd och för att jag förstod att det var bra.
Någon månad senare började jag gå ut på dagarna, själv. Såg jag någon på håll komma i min riktning började hjärtat slå hårt och häftigt, andningen blev kort och hastig, ångesten vällde upp. Jag löste det på olika sätt. Ibland vände jag helt enkelt om, ibland tittade jag bara ner i marken och fortsatte. På förmiddagen var det minst risk att träffa någon och jag upptäckte att om jag gick i skoterspåret nere vid vattnet så var risken ännu mindre. Skoterspåret, bitvis dolt bland buskar och sly, blev till slut min väg till dagliga promenader.
Så småningom blev jag av med min panikångest och den sociala fobin som följde med den. Det tog några samtal med psykologen och många dagars eget arbete med mig själv. Jag började gå längre promenader och min långa långsamma väg tillbaka till god hälsa började. I våras, närmare bestämt i maj när jag skulle gå banan runt i Vårruset, upptäckte jag att jag tycker att det är roligt att springa. Jag har nu satt upp mål som jag vill uppnå och tränar för. Första målet är att i maj springa hela Vårruset som är 5 km och nästa mål är att springa Tjejmilen i september.
Det är inte självklart att må bra. När man mår som sämst är det svårt att se något ljus. Med en dag i taget går livet framåt och det som känns som en omöjlighet kan så småningom vara fullt möjligt. För min egen del har jag bara haft en enda önska under de senaste åren och det är att jag ska bli frisk. Sakta men säkert är jag på väg dit. Under tiden har jag lärt mig att leva med mina begränsningar men också att hela tiden se de små framstegen och att hitta nya små utmaningar att besegra.
Idag, fyra år senare, har jag sprungit fyra kilometer i fullt dagsljus på strandpromenaden där jag bor. Symboliskt nog ligger strandpromenaden just där skoterspåret tidigare gick och nu är där öppet och fint. Den som går eller springer där är fullt synlig. Jag hejar glatt på de jag möter och känner mig stark, stolt och lycklig.
Det hade jag aldrig trott när det var som mörkast. Livet är möjligt!
