Rester av en frukost

~~

morgonkaffet
intogs med ett
wienerbröd
och katten
kom bärande
på en talgoxe

gråa vingfjädrar
låg kvar
på asfalten

en liten smula
tacksamhet
låg kvar på bordet



~~

Frostig morgon

¨¨¨

Fras i frostigt gräs

gnistrande kristaller som

smyckar bruna löv

Egen bild

¨¨

Att tappa bort en bit av sig själv

~~ 

Det känns som att tappa bort en bit av sig själv. Och vem är jag då? När livet förändras och förutsättningarna är helt annorlunda, när tankarna om vem man är inte stämmer med den som man har blivit. Vem är man då? När man inte kan styra över det som händer utan begränsningar tar över. Det är som att titta på utifrån samtidigt som det händer inuti.

Detta händer mig ibland. Jag håller på att berätta något och jag vet vad jag vill säga men så märker jag att plötsligt rör sig tankarna långsammare och orden har svårare att formulera sig, de tar längre tid på sig, det kommer pauser som jag inte kan bestämma över, det blir svårt att komma fram till slutet av meningen och det känns som om något annat styr över det som sker. Det är meningslöst att fortsätta. Jag låtsas som om jag inte har något mer att säga trots att berättelsen inte är slut. Jag blundar och hoppas att det inte ska komma några frågor för jag vet inte om jag orkar svara eller om jag ska hitta orden. Jag blundar och slappnar av, det är det enda som hjälper. Tänker på min andning, slappnar av i käkarna, låter underkäken hänga ner i min stängda mun. Låter axlarna falla ner, tänker bara på just det jag gör. Medveten närvaro, mindfulness, det hjälper hjärnan att vila. En kort paus från ansträngningen som nyss berövade min hjärna all energi.

De som tror sig veta säger att det blir inga bestående men efter en utmattningsdepression, utmattningssyndrom, utmattning, utbrändhet, vad än man kallar sin diagnos. Vi som varit där vet att det inte är sant. Det finns kvar svårigheter med att kunna fokusera ibland, minnet är inte alltid som tidigare, antalet bollar vi kunde ha i luften har reducerats, det är tröttande med mycket intryck, det är svårt att hitta orden ibland, vi vet att något är annorlunda. Det är de kognitiva förmågorna som inte fungerar som tidigare. De som tror sig veta har mycket att lära av de som faktiskt vet.

Ikväll slog det mig hårt. Tre år har snart gått. Jag har återerövrat så mycket, fått tillbaka energi och glädje, klarar av så mycket, har lärt mig massor och livet är fullt av möjligheter. Men trots detta hände det idag igen… Jag fick svårt att prata, precis som jag beskrev. Det är en form av afasi. Det har jag inte fått bekräftat men det inser jag själv att det är. Jag har förhållit mig rätt sakligt till det tidigare men ikväll kändes det väldigt tungt. Jag insåg att det kommer att finnas kvar i mitt liv och jag måste acceptera det. Det gör mig ledsen och arg. Ilskan ska jag använda så småningom till att jobba konstruktivt men ikväll är jag bara ledsen.

~~ ~~

En egen stund

¨¨

Låt mig sitta här

och vila min själ en stund

höra havets röst

Foto: Anneli Bringerud

¨¨

Förvandling

¨¨

När novembersol

värmer nattfrost på kvisten

föds silverdroppar

Egen bild

¨¨ 

En bild

Förra veckan satt jag och bläddrade i dagstidningen och plötsligt bara stirrade jag på ett uppslag! Det var en bild där som jag kände igen så väl och den tog upp nästan en halv sida... En overklighetskänsla kom över mig. Samtidigt blev jag väldigt glad, både för att bilden gjorde mig glad och för att jag visste vem som hade gjort den. Det var min bild. Den fanns där i tidningen tillsammans med ett par andra bilder på samma uppslag och anledningen var att boken "Sjukskrivning som hjälper" recenserades. Nästan en helsidas recension. Jag blev varm i hjärtat och väldigt glad. Det är en bok som skulle kunna vara till glädje för många, både sjukskrivna och  de som i sitt arbete kommer i kontakt med långtidssjukskrivna. I samband med att vi intervjuades inför tillkomsten av boken så fick vi också möjlighet att måla två bilder. Det var konstnären och bildterapeuten Anita Forssell som ledde det arbetet. En då-bild och en nu-bild skulle vi måla. Då-bilden skulle visa hur det kändes när det var som allra värst och nu-bilden hur det kändes precis den dagen, den stunden då målningen gjordes. Bilden här ovanför är min nu-bild.

Det kändes väldigt speciellt att se bilden i tidningen. Den var neutraliserad, fri från mig och bara sin egen. När jag målade den var den laddad med känslor men inte nu längre. Nu var den "bara" en bild jag blev glad av. Det är som när man skriver en text eller dikt, så länge som man håller på med den så är den laddad med känslor och tankar men när den väl är publiserad så är den sin egen. Det låter kanske flummigt men det är en process som handlar om skapande tror jag. Om att försöka förmedla en känsla . När man väl är klar så är man klar med just den känslan som fyllde en under skapandet och då kan man lämna den.

Här nedanför är en länk till recensionen som också är upplagd på Sundsvalls Tidnings nätupplaga:

http://st.nu/kultur/litteratur/1.4058805-en-battre-sjukskrivning


~~ ~~

Om kvällen

¨¨
Mörkret lägger sig
kurar skymning i soffan
längtan och väntan

Foto: Anneli Bringerud

Om du kan förmå

Om du kan förmå
att älska och förlåta

du människobarn

då kan du växa
och utföra stora ting

i ditt eget liv



~~ ~~

"Sjukskrivning som hjälper"

Om du känner någon som är långtidssjukskriven eller om du själv är det så vill jag tipsa om en bok. Jag och 13 andra personer medverkar  i den här boken och här kan man läsa om upplevelser och erfarenheter av hur det är att vara långtidssjukskriven. Framför allt får man veta att det faktiskt finns hjälp och stöd att få. Som sjukskriven vet man inte alltid vad man har rätt till och inte har man heller alltid ork eller förmåga att ta reda på det. Just detta att få hjälp med att veta vad och hur man kan få rätt stöd under sin sjukskrivning är något som beskrivs i boken. Det är alldeles för många som inte vet vilken hjälp de kan få och tyvärr finns det läkare som inte informerar om de rehab-team som ofta finns på vårdcentralerna. När jag läste de andras berättelser blev jag hoppfull, för det är härligt att läsa om allt det som de uppnått när de väl har fått hjälp.  

Det finns några bibliotek som har köpt in den så det går att låna den. Om man vill köpa den kan man beställa den på Landstinget Västernorrlands hemsida www.lvn.se och där kostar den 150 kr. Den kan också finnas att köpa hos en del bokhandlare.

Under granen

Kom

sitt hos mig

göm dig här

vi får plats

tillsammans

nära nära

Under

stora granen

är vår plats

här väntar vi

tillsammans

Inget

kan hända

vi sitter här

i stillhet 

nära nära

Här

har vi skydd

mot det svåra

vi längtar

tillsammans

nära nära

~~ ~~

Smärtor i bröstkorgen

~~

Jag vet. Och ändå inte. Jag förstår. Men samtidigt inte.

Sedan ett par veckor tillbaka vaknar jag flera gånger varje natt med smärtor i bröstkorgen. Det hugger till, knivskarpt, mitt i bröstbenet. Efter hugget håller smärtan sig kvar med ett krampaktigt grepp som sakta släpper. Om jag dricker lite vatten släpper det fortare. Det kan hjälpa om jag trycker med fingertopparna mot bröstbenet. Då känner jag också hur öm jag är där. Där, på det där stället där man känner av rädsla, oro och ångest.

Ja, det är det jag vet. Och jag vet mer. Det här känner jag till, jag har varit med om det under flera perioder. Jag vet att det inte är farligt. Jag vet att smärtan går över efter en stund. Jag vet vad den beror på. Det är ett symptom på stress. Det är en varningssignal! Jag vet också att det kommer att fortsätta så här om jag inte gör något åt det. Vad jag inte vet, är vad exakt det är som den här gången har utlöst min stressreaktion eller när det skulle börja, att jag vaknar på natten med smärtor i bröstet.

Jag förstår varför det händer. De senaste veckorna har varit en period då livet varit pressande på flera plan. Det är situationer och händelser som har tagit mycket energi samtidigt som jag jobbar med att färdigställa min restuppgift från min vidareutbildning. Jag förstår att jag har gått in i mina gamla mönster och struntat i de signaler jag får av min kropp. Att jag har kört på utan att stanna upp. Min stresströskel är väldigt mycket lägre nu än förr, vilket i sig kanske bara är sunt, men ändå klarar jag ibland att bära tyngre lass än vad som är bra. Det jag inte förstår är att jag inte märker hur det byggs upp och plötsligt blir för mycket.

Det är lätt att gå in i gamla mönster även om man har lärt sig nya. Det är lätt att skjuta åt sidan de signaler kroppen ger, att fortsätta fast man är trött, att ta en kopp kaffe istället för att vila en stund. Vår hjärna har en enorm kapacitet och ändå är vi så tröga ibland. När jag vaknar på natten av smärtorna kan jag tänka "jaha, är det dags nu igen? okej, jag förstår att det är för mycket nu". Med tanke på allt vi är kapabla till är det märkligt att det behöver gå ett par veckor innan de egna orden sjunker in och faktum gör klart att det faktiskt är dags att göra något åt situationen.

Nu plockar jag fram det som jag vet behövs och det är pauser, avslappning, mental vila, promenader, återhämtning. Dagligen. Flera gånger dagligen. Hur ska man hinna det? Det handlar inte om att hinna, det handlar om att vilja fortsätta leva. Det låter kanske drastiskt men långvariga stresstillstånd är skadliga och att prioritera stunder av återhämtning kan göra stor skillnad. Det finns många, många tillfällen under en dag då man kan göra korta avslappningar, ge hjärnan en paus med mindfulness eller medvetet tänka på sin andning. Prioritera dig själv med egen tid. Om än bara några minuter. Det är en början och den är viktig.

Har du smärtor eller tryck i bröstet? Det är en varningssignal! Ta den på allvar! Lyssna på din kropp. Den försöker tala med dig om det som ditt intellekt förnekar eller inte vill låtsas om. Innerst inne kanske du vet vad som är orsaken. Ta itu med den. Om du inte klarar det själv så sök hjälp, det finns bra hjälp att få. Oavsett om du vet varför eller inte så ta det på allvar.

Det försvinner inte av sig själv. Du måste göra något åt det.

Dina ord

Utan föraning
hände det

dina ord
svingade sig
genom luften

tog vägen
genom mina öron
snirklade sig
igenom gången
vibrerade mot
trumhinnan

fortsatte
i slow motion
upp till hjärnan

stannade till där
ett ögonblick

för att få mig
att förstå

slutligen
singlade de ned

likt en fjäder
som sakta
dalar

för att landa
i mitt hjärta

utan föraning

förändrades
livet


~~ ~~