Aftonstjärnan

~~

Vår aftonstjärna

en planet stor som jorden

miljoner mil bort

~~

Kväll vid Klingerfjärden, foto: Anneli Bringerud

~~

Fem nyanser av grått och en guldkant

~~

Dimma, dis och regn

en dag fylld av grå toner

förgylls av lärksång

~~

~

Takdropp

Foto: Anneli Bringerud

Efter veckor av vårvärme och barmark kom det snö igen. 

En nybildad istapp glittrar i sin ensamhet

Foto: Anneli Bringerud

Fördelen med att det kommer mer snö är 

att det blir fler dagar med takdropp...

 och spetsmönster där dropparna landar 

Foto: Anneli Bringerud

...efter sin färd genom luften

~~~

Eftermiddag vid fjärden

Egen bild

     *
solsken
fågelkvitter
stilla vindpust
solvarm husvägg
mörka moln
regnskur
snöfall
kall blåst
hagelstorm
uppfällda jackluvor
isvindar
uppehåll
solsken
fågelkvitter
stilla vindpust
   
     *

En dag av återhämtning

~~

En dag i slowmotion. Tankarna är långsamma. Det krävs stor koncentration och mycket kraft att läsa något. Bokstäverna i texten säger mig inget om jag låter blicken scanna av orden för fort. Ord för ord och fullt fokus, då går det bra. Dagar som dessa sänker jag kraven och vet att det bara finns en sak att göra, låta kroppen och hjärnan få sin vila. Tidigare har jag kunnat känna frustration över dessa dagar men det gör jag inte längre. De är en del av mitt liv nu.

Största delen av dagen har jag varit sådär otroligt trött så varje gång jag sluter ögonlocken så kan jag somna. Jag skulle kunna beskriva det som att jag känner mig nyvaken hela dagen och ibland somnar jag om. För jag har sovit en timme eller två när jag lade mig i soffan för att jag inte kunde hålla huvudet uppe längre. Den sömnen är nödvändig men den gör mig inte piggare, den är en paus. Efteråt har det "nyvakna" tillståndet fortsatt och jag längtar efter nattens sömn.

Dagar som denna är svåra att beskriva och förklara. Jag är trött och trött på ett sätt som jag numera vet vad det är men aldrig skulle förstått tidigare. Förutom "sömntrötthet" är kroppen tung, tankarna långsamma, sinnet lite lågmält och jag har ett stort behov av att vara ifred. Jag känner igen allt från när jag först blev sjukskriven men det är av en betydligt mildare grad. Nu kommer denna trötthet efter dagar av (för) mycket aktivitet, med mina mått mätt. Jag vet det innan, det är något jag räknar med. Det är en dag av återhämtning.

~~ ~~

I slutet av mars

~~

sandgrå diken och grusrassel under skorna
en övervintrad trätrapets i äppelträdet


gulvita grässtrån vajar i vinden
intrasslade i buskarnas grenverk


bruna löv dansar runt husknuten
våren fylld av höstens spår


eftermiddagssolen kastar långa skuggor
en tussilago väcker hopp och längtan


tid för förnyelse

Det finns en sorg

Ibland får jag frågor som "hur mår du nu?" och "hur går det?". Det kan vara lite svårt att svara på dem. Det blir lite neutrala svar som "jo tack, det är bättre" eller "det blir lite bättre hela tiden". I mitt eget huvud finns det mycket mer komplicerade formuleringar. Men de är för långa och för djupa för ett möte på trottoaren. Det är ju sant att det går bättre och att jag mår bättre, men ändå...

I ett samtal med en vän berättade jag om alla blandade tankar och känslor jag har inför min hälsa och min arbetskapacitet. Jag känner mig frustrerad över att inte kunna påverka min situation, jag accepterar att det är som det är men jag är arg för att jag har hamnat i detta, jag önskar att det inte hade hänt men jag ser alla framsteg som jag gör, jag försöker lära mig att leva med mina nya förutsättningar men jag vill inte att det ska vara så här. Allteftersom vi pratade stod det klart, det finns en sorg. En sorg över att det har blivit så här, att livet är annorlunda nu. I botten är jag ledsen, ledsen över att jag inte har vetat hur man hanterar stress, ledsen över att jag har kört slut på mig själv. Utan att märka det, utan att förstå vad som hände.

Insikten om sorgen gör det lättare för mig att förstå mig själv. En sorg måste man acceptera och man får lära sig att leva med den. Man blir starkare när man har gått igenom den men man bär den alltid med sig. Den finns där som en del av ens liv men man önskar ändå att det aldrig hade hänt.

Det förunderliga är att vid sorgens sida går glädjen som en tålmodig följeslagare. När man sneglar åt sidan finns den där, alltid beredd att lysa upp!

~~ ~~

Snooze-metoden

I veckan har alla i min kommun som arbetar inom förskola och skola, varit och lyssnat på psykologen Bo Hejlskov Elvén. Hans föreläsning om problemskapande beteende var fantastiskt bra.  Det var en heldag med många intressanta exempel, nya kunskaper och viktiga insikter. Jag kommer nog att återkomma med olika reflektioner från den dagen. Idag blir det några tankar om tillsägelser.


Det är många av oss som brukar använda snooze-knappen på väckarklockan då vi ska vakna. Väckarklockan ringer, vi trycker på snooze-knappen och en stund senare ringer klockan igen. Så kan vi hålla på några gånger tills vi är redo för att gå upp. Hejlskov formulerade vad som händer. Varje gång klockan ringer så gör den det som om det var första gången den ringde. Varje gång. Han menade att detta var en framgångsrik metod vid tillsägelser, att vid upprepade tillsägelser säga till varje gång som om det var den första gången. Hans erfarenhet var att det leder till resultat utan konflikter och snabbare resultat än om det blir en stegring i tillsägelserna. I metoden ingick också att efter varje tillsägelse ge personen både tid och utrymme, d.v.s. lämna ifred en stund och återkom.

För mig var detta en intressant tanke, för hur ser det vanligtvis ut? Vid upprepade tillsägelser är det lätt att trappa upp. På något sätt vill man markera och visa att man menar allvar. Man bär med sig varje tillsägelse som inte ledde till resultat, lagrar frustrationen, ökar något i tonen eller ordval, irritation och otillräcklighet läggs till och så ökar det tills det kulminerar i ilska antingen hos den som säger till eller hos den som blir tillsagd. Resultatet blir en konflikt. Kan det vara så att tillsägelsen som inte leder till önskat resultat upplevs som ett nederlag för den som sagt till? Att det är en av orsakerna till känslan av maktlöshet och frustration. Hur som helst så trappas det upp. Alternativet skulle alltså kunna vara den fredsbevarande insatsen Snooze-metoden.

Jag tänkte ge metoden en chans även i mitt privata liv. En situation som kan innebära många tillsägelser i en familj är morgonrushen som inkluderar väckning, frukost och andra rutiner, allt under en viss tidspress. En utmaning för föräldrar kan vara att väcka tonåringar. En annan kan vara att få yngre barn att klä på sig. Oavsett var utmaningen ligger kan jag numera tala om att metoden fungerar! Det var en så annorlunda upplevelse och resultatet så överumplande att jag nästan tyckte att det kändes märkligt. Det var helt klart den bästa vardagsmorgonen jag upplevt.

När jag väckte barnen gick jag som vanligt in flera gånger men nu varje gång som om det var den första. Det som hände var att istället för att känna frustration tredje gången så var jag helt lugn och kunde ta emot grymtningarna utan att ens tänka "jamen nu får du väl ändå se till att sätta fart!". Detta ledde till att barnen var uppe snabbare än vanligt, gjorde det de skulle och vi var till och med utanför dörren tidigare än vanligt. Och då ska tilläggas att jag hade vaknat lite sent. Ingen mirakelkur, inget hokuspokus, men jag har fått en metod för att kunna behålla mitt lugn. Säg till varje gång som om det är den första. Det är värt att pröva!

~~ ~~

Har jag talat om?

~~

Har jag talat om 

hur mycket du betyder för mig?

Att du är den jag tänker på när jag vill dela min glädje

Att du är den som kan förstå mina tankegångar bättre än någon annan

Att du är den jag vill åldras tillsammans med

Har jag talat om 

hur lycklig jag blir av ditt sällskap?

När du håller om mig när vi sitter i soffan

När vi emellanåt har våra långa djupa samtal om livet

När vi är hemma och lagar mat tillsammans

Har jag talat om 

hur mycket jag uppskattar dig?

Att du står ut med alla mina påbörjade projekt

Att du uppmuntrar mina drömmar och idéer

Att du hjälper mig att se mina förmågor och får mig att våga tro på dem

Har jag talat om 

hur mycket jag älskar dig?

 ~~

Inom normalspannet

~~

Normalitetsbegreppet är något som kan diskuteras och vad som ingår i det kan vändas och vridas på i all oändlighet. Om man vill. Den stora variationen på mänskligt beteende, förutsättningar och begränsningar gör oss alla till mångfasetterade människor med unika kombinationer av egenskaper. Det är fantastiskt att vi alla kan vara så olika och ändå, samtidigt, vara så lika. Olikheterna gör oss unika och likheterna gör oss till en enhet.

När vi använder ord har vi olika erfarenheter, värderingar, kunskaper och idéer som präglar hur vi uppfattar orden. Ordens betydelse och innebörd är olika för olika människor och det medför också att vi missförstår varandra. Vi använder samma ord och tror att andra menar det vi själva menar men innebörden kan variera mycket från person till person.

Det kan leda till misstänksamhet, konflikter, frustration och till att vi känner oss sårade och kränkta eller rädda och oroliga. Som tur är leder det också till väldigt roliga missförstånd ibland, som vi kan skratta gott åt.

När man använder "normal" som ord för att uttrycka något som har med människor att göra blir det komplicerat på flera sätt. Vem sätter normen för det normala? Var går gränsen för vad som kan räknas som normalt? Begreppet kan användas med olika syften och anledningar. Ibland slår det fel.

Jag har många tankar om de begränsningar och men jag har efter min utmattningsdepression. De har gett mig nya förutsättningar som jag försöker lära mig att leva med och utifrån. Bland annat händer det fortfarande att jag kan få svårt att tala och jag har funderingar på att undersöka möjligheterna till en diagnos. Idag fick jag veta att en läkare sagt att min symptombild föll inom normalspannet. Jasså?! Hur tänker man då? Är det normalt att ha afasi-liknande symptom? Finns det forskning om vilka symptom som är vanliga 3½ år efter att kroppen tagit slut på kraft? Afasi som term finns inte med bland symptomen på utmattningsdepression men är mycket vanligt efter en stroke. Innebär det att det är obekvämt att se att en utmattningsdepression kan ge nästan lika allvarliga skador? Ja, idag blev jag arg. Jag tycker att det var en väldigt enkel lösning för den personen att säga "det faller inom normalspannet". För mig betyder orden antagligen något helt annat än för den som sa dem. Kanske var de sagda i tron att de skulle förmedla att det inte är farligt, vad vet jag. För egen del tycker jag att det är frustrerande att inte mina erfarenheter och svårigheter blev tagna på allvar för med de orden blev det enkelt att avfärda min fråga om en eventuell diagnos.

Ilskan ger mig kraft och återigen blir jag inspirerad till att gå vidare med mina tankar och idéer. Inom mitt normalspann ryms både diagnoser, forskning, ordlekar, funktionshinder, poesi och mycket annat.

Vit frid

~~

stora flingor
singlar ner
i timmar

en ny värld
tar form

inbäddad
i ljus
fridfullt
vilsam

vit ljudridå
filtrerar

i tystnaden
andas nya ljud
nya tankar
nytt liv

~~

Vem där?

~~

Vem är det som gömmer sig?
Där borta i mörkret finns något
En skugga som rör sig
i den yttre kanten
av mitt medvetande

I dunklet är det möjligt
att befinna sig
utan att bli helt avslöjad
Cirkulera runt och förvirra
skapa oro och misstänksamhet
låta rädslan slå rot

Obehaget tar tag i kroppen
och lämnar mig inte

Kom fram nu!
Visa dig!

Ur mörkret stiger någon fram
sakta med tveksamma steg
ljusskygg och illa klädd
Vi har träffats förr
och jag känner ditt namn

Ut i ljuset med dig!
Vi kan göra upp i godo
jag kan låta dig gå
om du ber om ursäkt

I avtrycken från dina skor
samlas det du ville ha
men du får gå tomhänt
Din ryggtavla blir mindre
för varje steg du tar

Gå fortsätt gå
kom inte hit igen

Du otäcka fördom


~~ ~~