Ikväll har jag deltagit i Vårruset. För ett år sedan var det inte möjligt för mig att delta så då tog jag initiativ till Vårpromenaden som ett alternativ för oss som ville vara med, fast på eget håll (läs gärna inlägget Jag fick en idé och tog ett beslut, skrivet i april 2011). Det är bra att se lite i backspegeln ibland, då är det möjligt att se hur lång sträcka av framsteg man har lagt bakom sig. Många små framsteg har det blivit.
Jag fick frågan av en vän, om vi skulle springa Vårruset i år. Jag skrattade lite och sa att springa var nog lite att ta i men gå skulle jag kunna göra och möjligen "lufsa" en bit. Vi bestämde i alla fall att vi skulle delta tillsammans. Mina förberedelser inför detta evenemang har mest bestått av att jag har tänkt på hur bra det vore om jag hade tränat lite. Men med tanke på att jag inte var med på plats förra året så var mitt huvudsakliga mål att genomföra detta lopp och hur det skulle göras var underordnat.
Jag tog mig i mål! Jag hade ett antal gånger förvarnat min vän att vi skulle promenera, inget annat. Bra att vara förberedd på förutsättningarna tänkte jag. Vi ställde oss bland alla andra i samma tempogrupp, men när vi kom iväg tyckte jag att det gick för långsamt vi kunde åtminstone gå lite raskt. Det gjorde vi. Sen tyckte jag att de andra ändå gick i vägen så då sa jag "Äh, nu springer vi!". Det gick så lätt! I nedförsbackarna. Vi varvade löpsträckor med rask gång hela vägen och jag är så imponerad av mig själv. Mest av allt är jag överraskad. Inte hade jag en aning om att jag kunde tycka att det var roligt att springa!
Tack Katarina, utan din förfrågan och ditt sällskap hade jag inte gjort denna upptäckt!
 |
| De här hjälpte mig också runt. |
~~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar