Stjärnstoff

Det finns stjärnor
många miljoner ljusår bort,
med enorma teleskop
kan de beskådas

Rymden är oändlig
och längre bort
än jag förstår
finns nebulosor och galaxer

Det finns en plats
där stjärnor föds
och detta sker
just i en nebulosa

Med rymdmått mätt
är vårt jordklot litet,
en planet bland flera
svävande i rymden

I oändlighetens landskap
har vi någonting gemensamt
i grunden är vi lika
människor och stjärnor

Samma grundämnen
är det vi består av
det finns ett samband
mellan delarna i helheten

Det ger mig ro att tänka
att stjärnstoff är som jag,
en liten människa på jorden
i ett oändligt universum

Det du inte ser

Det du inte ser,
är det mindre sant
mindre viktigt
eller obefintligt?

Måste det finnas bevis
för trovärdighetens skull?

Är något riktigare
om det konstaterats
med vetenskapliga
undersökningar?

Vinden
Kärlek
Tiden
Gud

Det du inte ser...?

~~ ~~

Jag önskar så

Jag skulle ha lyssnat

På min inre röst

Jag skulle ha följt

Min egen känsla

Jag kom försent

Jag var inte där



Om det var möjligt

Att vrida tillbaka tiden

Att få en andra chans

Då skulle jag göra det

En enda gång

För en enda saks skull



Jag önskar så

Att jag hade varit där

Suttit vid din sida

Hållit din hand

Andats med dig

I ditt sista andetag

 
 
~~ ~~

Mot okända mål

Starka vingar bär mig
bort mot himlens horisont

Vad än som finns
där borta
är jag redo att bemöta

De hinder som kan komma
tar vingarna mig över

Jag bär tillit och beslutsamhet
i min famn mot nya mål

Mitt sikte det är inställt
bort mot himlens horisont

Det krävs mod

Fler steg

På nya stigar

Det krävs mod

Att våga pröva

Inte veta

Vad som händer

Ändå

Släppa taget

Våga hoppa

Se om vingarna bär


~~  ~~

Du väljer

I höstas såg jag ett program på TV som jag tänker på ibland. Det var ett samtal mellan flera personer och det jag fastnade för var en dialog mellan Spontana Kocken och Rationella Fysikprofessorn. Det de samspråkade om var huruvida det finns en mening med det som sker i livet.

Spontana Kocken ser en mening med att saker händer och Rationella Fysikprofessorn menar att det inte finns någon mening men att man kan ge det en betydelse i efterhand. Dialogen minns jag som något i den här stilen:

- Jag tänker absolut att det finns en mening med det som sker.
- Nej det gör det inte, det är en efterkonstruktion. Det finns ingen mening bakom det som sker men däremot kan man i efterhand ge det en meningsfull betydelse.
- Ja men för mig finns det en mening med det som sker, jag ser det så.
- Nej så är det inte, det är en efterkonstruktion.

Det som dröjt sig kvar hos mig är att Fysikprofessorn gjorde anspråk på att ha en sanning som är vetenskaplig och att han ansåg att Kocken hade fel. Själv tänker jag på ett annat sätt. För mig är det ingen skillnad, för mig handlar det om att de båda har gjort ett val. Vi väljer hur vi vill se på det vi upplever, om det finns en mening eller inte. På så sätt är det inte riktigare att meningen är efterkonstruerad, det är ett val att se det så också.

Det finns en mening med det som sker, det är slumpen, tillfälligheter, ödet, Gud… Det finns olika sätt att uttrycka det på utifrån livsåskådning och du väljer hur du vill se på det som sker.

Hoppfull

Som när första snödroppens knopp
stilla vajar
i en fortfarande snötäckt rabatt

Som när isen sjunger och havet kluckar
under dess yta
då en lång och kall vinter ger vika

Som när himlen plötsligt spricker upp
och solen lyser
efter dagar av mörker med molntäckt sky

Som när regnbågen magiskt skimrar
i all sin prakt
då skyfall och oväder dragit bort

Så fylls själen med ro
och hjärtat med glädje
när hoppets låga tänds

Efter stormen

när stormen
bedarrat
infinner sig
lugnet
en tystnad
större än
tystnaden
att vila i
en rofylld
klar himmel
omsluter
jorden
frid råder
med lugna
andetag
i stillhet

 
~~ ~~

Att få läka utan stress

Jag hade tur!
Jag drabbades bara av en utmattningsdepression. Det kunde slutat värre. Jag antar att det kunde blivit en stroke eller en hjärtinfarkt. Då hade jag kanske inte överlevt. Jag hade tur. Jag ser det faktiskt så. Jag har fått möjlighet att lära om. Under min sjukskrivning har jag haft ett fantastiskt stöd av ett mycket kompetent rehabteam bestående av underbara människor. Jag har fått lära mig mycket. Om mig själv. Om avslappningstekniker. Om orimliga överkrav. Om förändringsarbete. Om negativa tankar och om tankens kraft. Om att lyssna på kroppen. Om att vilja och förmåga inte alltid följer varandra. Om oro och panikångest. Om fysisk träning och dess betydelse. Om hjärnan och dess kapacitet. Om vad som tar energi och vad som ger energi. Om min egen förmåga att påverka mitt liv. Om mina begränsningar. Om att bli vän med tiden. Om att uppskatta mig själv och om att se framsteg.

Det är snart två och ett halvt år sedan min första sjukskrivningsdag. Det innebär att jag blir utförsäkrad om några veckor. Det är nämligen lagstadgat numera hur lång tid det ska ta att bli frisk. Detta stressar mig oerhört. Alla människor jag mött som kan något om eller har erfarenheter av utmattningsdepression säger ”det tar tid” och ”det måste få ta tid”. Läkare, försäkringskassan handläggare, psykologer, arbetsgivare, andra som drabbats, alla vet att det tar tid.

Jag har under den här tiden lärt mig att acceptera detta faktum, att det tar tid. Att jag inte med viljekraft kan påverka processen. När kroppen har slut på energi till den grad att man blir sjuk då tar även hjärnan stryk. En utmattning slår olika på olika människor. För en del är det en fysisk kolaps som är kulmen och en del drabbas med en depression i samband med utmattningen. Det som är gemensamt är att hjärnan är slutkörd. Hur lång tid det tar att få tillbaka kraft, ork och energi är naturligtvis också olika.

Glädjande nog blir det bättre och bättre för min egen del. Mycket tack vare det stöd jag har fått från rehab-teamet men framför allt beroende på det enorma arbete jag själv har gjort. Min sjukskrivningstid har inte varit någon lyxsemester, den har varit hårt slit och en daglig kamp. Psykologen som jag har haft kontakt med sa vid vårt första möte ”det kommer att bli blod, svett och tårar, och det är dina tårar”. Han hade så rätt. Förändringsarbete är ett stort projekt.

Att få hjärnan utvilad och tillbaka till sin fulla kapacitet är inget man kan påskynda. Mental vila, mindfulness, promenader ute, meditation, sömn, motion, ja det finns många olika ”behandlingar” som ger förutsättningar till återhämtning och de hjälper. Däremot går det inte att göra något åt hur fort denna process går. Jag orkar numera arbetspröva och jag kan vara med i olika sammanhang där jag nog uppfattas som frisk igen. Fysiskt sett orkar jag ganska mycket om jag får göra saker under mina förutsättningar.

Det syns inte så ofta när jag inte orkar. Det är ju inte då jag går iväg för att träffa någon. Det märks inte utåt att jag behöver en hel helg för att få tillbaka orken om jag varit på en födelsedagsmiddag på fredagskvällen. Andra märker inte att jag måste titta i golvet när jag varit en kvart på en stormarknad, för att alla intryck gör mig yr och vimmelkantig. Min hjärna orkar inte processa alla intryck, den säger ifrån och då kan jag somna stående. Det är då jag får svårt att tala. Några vet, de har varit med när det har hänt. Det fler har sett är att jag blir trött. Min största önskan är att få tillbaka min fulla kapacitet. Jag vill inget hellre än att kunna jobba. Men min hjärna orkar inte än.


~~ ~~

Mamma fyller år

Minnen från min barndom då min pappa och jag
plockade vitsippor varje 1:a maj

Vakna tidigt
Smyga ut tyst
Pappa och jag
Kort bilfärd
Bästa vitsippsstället
Plocka många
Stor bukett
Hem igen
Koka kaffe
Blåsa ballonger
Kaffekopp med fat
Vitsippor i vas
Snedskurna
Chokladbröd
Med pärlsocker på
Allt på brickan
”Ja må hon leva…”

Önskan

~~ ~~

Önskar att
viljan
var
det enda
som
behövdes
då
skulle
inget
vara
omöjligt

~~ ~~

Vita budbärare

~~ ~~

Vid skogsstigens kant

stod tre vita blommor på rad.

Smultron, Skogsstjärna och Vitsippa.

Den första

med ett budskap

om den kommande

högsommarens prakt,

den andra

återspeglande de ljusa

sommarnätternas magi

och den tredje

dröjande sig kvar

med ett hoppfullt leende,

viskande

jag kommer åter....

~~ ~~