Jag hade tur!
Jag drabbades bara av en utmattningsdepression. Det kunde slutat värre. Jag antar att det kunde blivit en stroke eller en hjärtinfarkt. Då hade jag kanske inte överlevt. Jag hade tur. Jag ser det faktiskt så. Jag har fått möjlighet att lära om. Under min sjukskrivning har jag haft ett fantastiskt stöd av ett mycket kompetent rehabteam bestående av underbara människor. Jag har fått lära mig mycket. Om mig själv. Om avslappningstekniker. Om orimliga överkrav. Om förändringsarbete. Om negativa tankar och om tankens kraft. Om att lyssna på kroppen. Om att vilja och förmåga inte alltid följer varandra. Om oro och panikångest. Om fysisk träning och dess betydelse. Om hjärnan och dess kapacitet. Om vad som tar energi och vad som ger energi. Om min egen förmåga att påverka mitt liv. Om mina begränsningar. Om att bli vän med tiden. Om att uppskatta mig själv och om att se framsteg.
Det är snart två och ett halvt år sedan min första sjukskrivningsdag. Det innebär att jag blir utförsäkrad om några veckor. Det är nämligen lagstadgat numera hur lång tid det ska ta att bli frisk. Detta stressar mig oerhört. Alla människor jag mött som kan något om eller har erfarenheter av utmattningsdepression säger ”det tar tid” och ”det måste få ta tid”. Läkare, försäkringskassan handläggare, psykologer, arbetsgivare, andra som drabbats, alla vet att det tar tid.
Jag har under den här tiden lärt mig att acceptera detta faktum, att det tar tid. Att jag inte med viljekraft kan påverka processen. När kroppen har slut på energi till den grad att man blir sjuk då tar även hjärnan stryk. En utmattning slår olika på olika människor. För en del är det en fysisk kolaps som är kulmen och en del drabbas med en depression i samband med utmattningen. Det som är gemensamt är att hjärnan är slutkörd. Hur lång tid det tar att få tillbaka kraft, ork och energi är naturligtvis också olika.
Glädjande nog blir det bättre och bättre för min egen del. Mycket tack vare det stöd jag har fått från rehab-teamet men framför allt beroende på det enorma arbete jag själv har gjort. Min sjukskrivningstid har inte varit någon lyxsemester, den har varit hårt slit och en daglig kamp. Psykologen som jag har haft kontakt med sa vid vårt första möte ”det kommer att bli blod, svett och tårar, och det är dina tårar”. Han hade så rätt. Förändringsarbete är ett stort projekt.
Att få hjärnan utvilad och tillbaka till sin fulla kapacitet är inget man kan påskynda. Mental vila, mindfulness, promenader ute, meditation, sömn, motion, ja det finns många olika ”behandlingar” som ger förutsättningar till återhämtning och de hjälper. Däremot går det inte att göra något åt hur fort denna process går. Jag orkar numera arbetspröva och jag kan vara med i olika sammanhang där jag nog uppfattas som frisk igen. Fysiskt sett orkar jag ganska mycket om jag får göra saker under mina förutsättningar.
Det syns inte så ofta när jag inte orkar. Det är ju inte då jag går iväg för att träffa någon. Det märks inte utåt att jag behöver en hel helg för att få tillbaka orken om jag varit på en födelsedagsmiddag på fredagskvällen. Andra märker inte att jag måste titta i golvet när jag varit en kvart på en stormarknad, för att alla intryck gör mig yr och vimmelkantig. Min hjärna orkar inte processa alla intryck, den säger ifrån och då kan jag somna stående. Det är då jag får svårt att tala. Några vet, de har varit med när det har hänt. Det fler har sett är att jag blir trött. Min största önskan är att få tillbaka min fulla kapacitet. Jag vill inget hellre än att kunna jobba. Men min hjärna orkar inte än.
~~ ~~
