Att få läka utan stress

Jag hade tur!
Jag drabbades bara av en utmattningsdepression. Det kunde slutat värre. Jag antar att det kunde blivit en stroke eller en hjärtinfarkt. Då hade jag kanske inte överlevt. Jag hade tur. Jag ser det faktiskt så. Jag har fått möjlighet att lära om. Under min sjukskrivning har jag haft ett fantastiskt stöd av ett mycket kompetent rehabteam bestående av underbara människor. Jag har fått lära mig mycket. Om mig själv. Om avslappningstekniker. Om orimliga överkrav. Om förändringsarbete. Om negativa tankar och om tankens kraft. Om att lyssna på kroppen. Om att vilja och förmåga inte alltid följer varandra. Om oro och panikångest. Om fysisk träning och dess betydelse. Om hjärnan och dess kapacitet. Om vad som tar energi och vad som ger energi. Om min egen förmåga att påverka mitt liv. Om mina begränsningar. Om att bli vän med tiden. Om att uppskatta mig själv och om att se framsteg.

Det är snart två och ett halvt år sedan min första sjukskrivningsdag. Det innebär att jag blir utförsäkrad om några veckor. Det är nämligen lagstadgat numera hur lång tid det ska ta att bli frisk. Detta stressar mig oerhört. Alla människor jag mött som kan något om eller har erfarenheter av utmattningsdepression säger ”det tar tid” och ”det måste få ta tid”. Läkare, försäkringskassan handläggare, psykologer, arbetsgivare, andra som drabbats, alla vet att det tar tid.

Jag har under den här tiden lärt mig att acceptera detta faktum, att det tar tid. Att jag inte med viljekraft kan påverka processen. När kroppen har slut på energi till den grad att man blir sjuk då tar även hjärnan stryk. En utmattning slår olika på olika människor. För en del är det en fysisk kolaps som är kulmen och en del drabbas med en depression i samband med utmattningen. Det som är gemensamt är att hjärnan är slutkörd. Hur lång tid det tar att få tillbaka kraft, ork och energi är naturligtvis också olika.

Glädjande nog blir det bättre och bättre för min egen del. Mycket tack vare det stöd jag har fått från rehab-teamet men framför allt beroende på det enorma arbete jag själv har gjort. Min sjukskrivningstid har inte varit någon lyxsemester, den har varit hårt slit och en daglig kamp. Psykologen som jag har haft kontakt med sa vid vårt första möte ”det kommer att bli blod, svett och tårar, och det är dina tårar”. Han hade så rätt. Förändringsarbete är ett stort projekt.

Att få hjärnan utvilad och tillbaka till sin fulla kapacitet är inget man kan påskynda. Mental vila, mindfulness, promenader ute, meditation, sömn, motion, ja det finns många olika ”behandlingar” som ger förutsättningar till återhämtning och de hjälper. Däremot går det inte att göra något åt hur fort denna process går. Jag orkar numera arbetspröva och jag kan vara med i olika sammanhang där jag nog uppfattas som frisk igen. Fysiskt sett orkar jag ganska mycket om jag får göra saker under mina förutsättningar.

Det syns inte så ofta när jag inte orkar. Det är ju inte då jag går iväg för att träffa någon. Det märks inte utåt att jag behöver en hel helg för att få tillbaka orken om jag varit på en födelsedagsmiddag på fredagskvällen. Andra märker inte att jag måste titta i golvet när jag varit en kvart på en stormarknad, för att alla intryck gör mig yr och vimmelkantig. Min hjärna orkar inte processa alla intryck, den säger ifrån och då kan jag somna stående. Det är då jag får svårt att tala. Några vet, de har varit med när det har hänt. Det fler har sett är att jag blir trött. Min största önskan är att få tillbaka min fulla kapacitet. Jag vill inget hellre än att kunna jobba. Men min hjärna orkar inte än.


~~ ~~

Mamma fyller år

Minnen från min barndom då min pappa och jag
plockade vitsippor varje 1:a maj

Vakna tidigt
Smyga ut tyst
Pappa och jag
Kort bilfärd
Bästa vitsippsstället
Plocka många
Stor bukett
Hem igen
Koka kaffe
Blåsa ballonger
Kaffekopp med fat
Vitsippor i vas
Snedskurna
Chokladbröd
Med pärlsocker på
Allt på brickan
”Ja må hon leva…”

Önskan

~~ ~~

Önskar att
viljan
var
det enda
som
behövdes
då
skulle
inget
vara
omöjligt

~~ ~~

Vita budbärare

~~ ~~

Vid skogsstigens kant

stod tre vita blommor på rad.

Smultron, Skogsstjärna och Vitsippa.

Den första

med ett budskap

om den kommande

högsommarens prakt,

den andra

återspeglande de ljusa

sommarnätternas magi

och den tredje

dröjande sig kvar

med ett hoppfullt leende,

viskande

jag kommer åter....

~~ ~~

Ett litet hjärta

~~ ~~

Ett litet hjärta slår

Kärleken är stor

En dag blev allting tyst

Tomheten tar plats

En längtan som försvann

Saknaden gör ont

Ett litet hjärta slog

Sorgen den är stor


~~ ~~

Jag fick en idé och tog ett beslut!

~~

Nu är vi igång med en stegtävling på jobbet. Härligt, inspirerande och utmanande. Idag tog jag en långpromenad och märkte då en skillnad. Jag kände mig stark! Jag blev glad. Jag ville mer. Tänkte för första gången att det skulle vara kul med ett mål som fortsätter när tävlingen är slut. Började fundera på att anmäla mig till Vårruset och kanske till och med Tjejmilen... Där överraskade jag mig själv ordentligt!

När jag tänkte närmare på saken så vet jag att jag nog inte skulle kunna vara med på något av de stora arrangemangen. Det är för stort pådrag helt enkelt. Min hjärna orkar inte med när det blir så mycket. Det är ingen undanflykt utan tyvärr en verklighet jag lär mig att leva med. Om jag skulle gå dit skulle min energi vara slut redan innan starten hade gått. Men det ska minsann inte hindra mig från själva grundidén med arrangemangen, nämligen att röra på sig efter förmåga! Där föddes min idé!

Jag bestämde mig helt enkelt för att den dagen som Vårruset är i staden närmast där jag bor, då tänker jag också vara med men inte där. Jag tänker ta en promenad som är 5 km lång här i mina omgivningar. Jag tänker starta samma tid som loppet och efteråt tänker jag fira med något gott! Kanske finns det någon mer som av någon anledning inte kan eller vill delta i Vårruset då kan ni delta i en Vårpromenad istället. Precis där du kan och vill. Gör på samma sätt, gå eller spring efter förmåga men Du väljer platsen. Lite som Earth Hour, var och en på sitt håll men ändå tillsammans.

¨¨ ¨¨ ¨¨

Hur kan man vara så fel?

Tonåringar bär hela livet i sig samtidigt. Barndom, vuxenvärld, glädje, sorg, oro, längtan.... Vi som finns runt omkring hinner inte alltid med i alla svängar och då får vi höra det. Som förälder undrar jag ibland, vad hände nu?!

~~

Jag frågar fel
Jag svarar fel
Allt jag säger är fel

Jag rör mig fel
Det jag gör är fel
Det jag inte gör är fel

Jag tittar fel
Jag lyssnar fel
Jag hittar bara fel

Jag tänker fel
Jag fattar fel
Jag förstår ju ingenting

Trots att allt är fel
så är jag rätt
säker på

det är rätt att allt är fel
att hitta rätt
är inte lätt

Uppbrottstid
Utbrottstid
Tonårstid

All kärlek till mitt barn!


~~ ~~

Happiness!



Bilden publiceras med tillstånd från Happiness



Härom dagen var jag och såg en fantastisk show. Gruppen som uppträdde kallar sig Happiness och alla som är med har något slags funktionshinder. Först ut på scenen var en ung man som sjöng och efter sitt uppträdande höll han ett kort, intensivt och väldigt engagerande tal. Hans ord var starka och dagen efter showen tänkte jag på hur mycket orden påverkade mig och mina tankar samlade jag ihop till en dikt.


~~ ~~


Det handlar om glädje!
sa du
Och jag blev glad av dig

Det handlar om respekt!
sa du
Och jag kände mig stolt

På lika villkor!
sa du
Och jag kände mig delaktig

Alla kan göra något!
sa du
Och jag fick inspiration

Happiness!


~~ ~~

Fullmånen lyser

Likt fullmånens sken
som icke är
utan bara finns
som en reflektion
av den livgivande
solens strålar


Så lyser ögonen
hos den som tror
sig bli en lycklig
och hel människa
genom strålglansen
från någon annan

Om

Om jag kunde rädda världen
Om jag kunde lindra lidande
Om jag kunde stilla hunger
Om jag kunde hindra krig

Tänk om jag kunde göra något stort

Om jag kunde hjälpa alla
Om jag kunde lindra oro
Om jag kunde stilla ångest
Om jag kunde hindra sorger

Tänk om jag kunde göra något stort

Om jag kunde lösa kriser
Om jag kunde ge frihet
Om jag kunde visa lyckan
Om jag kunde skapa fred

Tänk om jag kunde göra något stort

                       ~~

Om jag kunde se att lite är en början
Om jag kunde lära mig tålamod
Om jag kunde uppskatta små framsteg
Om jag kunde förstå att mina ord påverkar

Tänk om det lilla jag gör kan göra skillnad


~~ ~~

Stilla vinternatt

I vinternatten

Ett sista andetag

Så stilla


I vinternatten

Tårar som faller

Så stilla


I vinternatten

Stjärnhimmel vakar

Så stilla


Vi saknar dig


~~ ~~

Det blir inte alltid som man tänkt

Den här vintern har det kommit mer snö än jag någonsin sett tidigare. Igår började jag skotta lite på vår altan. Huset är byggt i vinkel och i den vinkeln ligger altanen. Det medför bland annat att när det snöar och blåser från norr så virvlar snön ner över taket och driver in i vinkeln. Nu är det ca en och en halv meter med snö på högsta punkten. Idag fortsatte jag med skottningen. När solen värmer och plusgraderna gläder oss då sjunker snön ihop. Det blir tungt. Väldigt tungt. Jag bestämde mig för att gräva ut en bivack, det kändes som ett lagom stort projekt. Solen sken och jag skottade. Jag stod så högt upp på snön så pannan var i höjd med hängrännan. Jag grävde mig neråt och kom ända ner till altangolvet. En sittplats tog form och jag bestämde mig för att där i solen skulle eftermiddags-kaffet avnjutas.


Jag gick in och satte igång kaffebryggaren. Då kom yngste sonen och ville ha hjälp med datorn. ”Jag hade tänkt sitta i solen en liten stund” sa jag ”Men ååååh, det går fort, snälla….” ”Ja okej då….” Jag följde med ner till datorn för att hjälpa sonen. Det gick inte fort. Det tog tid. Sonen var nöjd och jag var väldigt fikasugen. Upp till köket. Jag plockade fram det jag behövde och  gjorde iordning fikat, sen ner igen till förrådet och letade rätt på ett sittunderlag. Upp igen. Äntligen kunde jag ta min kaffemugg, min smörgås och pepparkakorna och gå ut! Då hade solen gått i moln.

Jag satte mig på min lilla snöbänk och lutade mig bakåt och tog ett djupt andetag. Aaaahh…. Kaffet smakade underbart. Kviditt, kviditt…fåglar, härligt. Dropp, dropp, dropp… takdropp, härligt. Plötsligt kände jag ett stänk på kinden. Takdroppet som kom från den trasiga hängrännan droppade ner på snöhögen bredvid mig och det stänkte upp i mitt ansikte där jag satt. Jag log för mig själv. Fingrarna började bli kalla, det stänkte i mitt ansikte och solen som jag tänkt njuta av hade gömt sig.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men det kan bli bra ändå. Min stund på altanen gav mig ingen sol men en stund av något vi sällan prioriterar, nämligen hjärnvila. En stund av det som kallas mindfulness eller medveten närvaro. Det är när man är helt närvarande i stunden. Lätt att säga, svårt att göra. Nu kom det av sig själv. Jag blundade och hörde alla ljud - fåglarna, vinden, droppet, ”skwishet” som blir när bilar kör i snömodd, klingandet från en vindpingla, knastret när jag åt mina pepparkakor. Att bara lyssna, ta in och vara där utan att tänka vidare. Det är vilsamt för hjärnan. Vattenstänket i ansiktet fick mig att le. Det blev inte som jag tänkt men det blev bra ändå.

~~ ~~