Fullmånen lyser

Likt fullmånens sken
som icke är
utan bara finns
som en reflektion
av den livgivande
solens strålar


Så lyser ögonen
hos den som tror
sig bli en lycklig
och hel människa
genom strålglansen
från någon annan

Om

Om jag kunde rädda världen
Om jag kunde lindra lidande
Om jag kunde stilla hunger
Om jag kunde hindra krig

Tänk om jag kunde göra något stort

Om jag kunde hjälpa alla
Om jag kunde lindra oro
Om jag kunde stilla ångest
Om jag kunde hindra sorger

Tänk om jag kunde göra något stort

Om jag kunde lösa kriser
Om jag kunde ge frihet
Om jag kunde visa lyckan
Om jag kunde skapa fred

Tänk om jag kunde göra något stort

                       ~~

Om jag kunde se att lite är en början
Om jag kunde lära mig tålamod
Om jag kunde uppskatta små framsteg
Om jag kunde förstå att mina ord påverkar

Tänk om det lilla jag gör kan göra skillnad


~~ ~~

Stilla vinternatt

I vinternatten

Ett sista andetag

Så stilla


I vinternatten

Tårar som faller

Så stilla


I vinternatten

Stjärnhimmel vakar

Så stilla


Vi saknar dig


~~ ~~

Det blir inte alltid som man tänkt

Den här vintern har det kommit mer snö än jag någonsin sett tidigare. Igår började jag skotta lite på vår altan. Huset är byggt i vinkel och i den vinkeln ligger altanen. Det medför bland annat att när det snöar och blåser från norr så virvlar snön ner över taket och driver in i vinkeln. Nu är det ca en och en halv meter med snö på högsta punkten. Idag fortsatte jag med skottningen. När solen värmer och plusgraderna gläder oss då sjunker snön ihop. Det blir tungt. Väldigt tungt. Jag bestämde mig för att gräva ut en bivack, det kändes som ett lagom stort projekt. Solen sken och jag skottade. Jag stod så högt upp på snön så pannan var i höjd med hängrännan. Jag grävde mig neråt och kom ända ner till altangolvet. En sittplats tog form och jag bestämde mig för att där i solen skulle eftermiddags-kaffet avnjutas.


Jag gick in och satte igång kaffebryggaren. Då kom yngste sonen och ville ha hjälp med datorn. ”Jag hade tänkt sitta i solen en liten stund” sa jag ”Men ååååh, det går fort, snälla….” ”Ja okej då….” Jag följde med ner till datorn för att hjälpa sonen. Det gick inte fort. Det tog tid. Sonen var nöjd och jag var väldigt fikasugen. Upp till köket. Jag plockade fram det jag behövde och  gjorde iordning fikat, sen ner igen till förrådet och letade rätt på ett sittunderlag. Upp igen. Äntligen kunde jag ta min kaffemugg, min smörgås och pepparkakorna och gå ut! Då hade solen gått i moln.

Jag satte mig på min lilla snöbänk och lutade mig bakåt och tog ett djupt andetag. Aaaahh…. Kaffet smakade underbart. Kviditt, kviditt…fåglar, härligt. Dropp, dropp, dropp… takdropp, härligt. Plötsligt kände jag ett stänk på kinden. Takdroppet som kom från den trasiga hängrännan droppade ner på snöhögen bredvid mig och det stänkte upp i mitt ansikte där jag satt. Jag log för mig själv. Fingrarna började bli kalla, det stänkte i mitt ansikte och solen som jag tänkt njuta av hade gömt sig.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men det kan bli bra ändå. Min stund på altanen gav mig ingen sol men en stund av något vi sällan prioriterar, nämligen hjärnvila. En stund av det som kallas mindfulness eller medveten närvaro. Det är när man är helt närvarande i stunden. Lätt att säga, svårt att göra. Nu kom det av sig själv. Jag blundade och hörde alla ljud - fåglarna, vinden, droppet, ”skwishet” som blir när bilar kör i snömodd, klingandet från en vindpingla, knastret när jag åt mina pepparkakor. Att bara lyssna, ta in och vara där utan att tänka vidare. Det är vilsamt för hjärnan. Vattenstänket i ansiktet fick mig att le. Det blev inte som jag tänkt men det blev bra ändå.

~~ ~~

Tiden...

Tid - är det vi har

och ändå, det vi saknar

Livets paradox!

I väntan...

Väntar på något

men vet inte riktigt vad

Önskar förändring


¨¨ ¨¨ ¨¨

En stilla undran

Undrar stilla
om vägen
i mitt liv
Vart går den?

Runt hörnet
väntar något
jag inte ser
Vad är det?

Bakom krönet
väntar nya
möjligheter
Vilka är de?

Inser lugnt
att svaren
går att finna
utmed vägen

De bruna skorna

Vi köpte nya skosnören
till dina bruna skor
de gamla var slitna
och lite fransiga
De är sköna
de där skorna
förstår jag
de har format sig
efter dina fötter

Det är inte längre
som det har varit
säger du
det är annorlunda nu
Men jag promenerar
varje morgon
Man mår gott
av att promenera
och börja dagen
med frisk luft i lungorna
säger du leende
och nickar

Det är kväll nu
sänglampan är tänd
och du är lite trött
vi säger godnatt
På golvet
bredvid sängen
står de bruna skorna
och väntar
på morgondagens
promenad


~~ ~~

Är det dags...?

inte än…
inte riktigt än

det finns
ett blad till
att skriva

en bild till
att måla

en saga till
att berätta

låt mig få
en liten stund till
innan jag går

jag är inte
redo än
men snart

snart är det dags

~~ ~~

Viktig ingrediens

Du är
en viktig
ingrediens
i mitt liv

Utan Dig
skulle mitt liv
vara...

som en mazarin
utan glasyr

som en semla
utan grädde

som en prinsesstårta
utan marsipanlock

Du finns
i mitt liv
så att det blir
Komplett!

~~ ~~

Lyft blicken

För två år sedan var min vardag långt ifrån hur den är idag.                               Då kämpade jag med Den Enorma Tröttheten, nedstämdhet och panikångest. Jag hade som mål att komma ut ur huset en gång om dagen, men det var inte varje dag jag lyckades. När jag tog mig ut blev det oftast en promenad i min ensamhet, så långt bort som möjligt ifrån andra människor. Jag ville inte riskera att jag skulle träffa någon, då kände jag paniken komma. Det blev många promenader i skoterspår och ute på isen.

Vid ett tillfälle, vid den här tiden, pratade jag med en kvinna som ingick i det rehab-team som jag hade börjat få hjälp av. Hon sa "Lyft blicken, när du är ute och går". Det fanns förstås en anledning till att hon sa det. Egentligen många anledningar. Då, vid det tillfället, förstod jag inte vidden av orden.

Jag var helt utslagen av en utmattningsdepression och tillståndet hade förändrat mig. Jag hade ingen ork, min hållnig var helt ihopsjunken, jag hade fått panikångest och social fobi. När jag tog mina promenader tittade jag helst ner i marken. Min hållning var sådan att det bara blev så och jag orkade inte gå särskilt fort. Om jag trots allt mötte någon så slapp jag hälsa och prata, om jag tittade i marken.

Då sa hon de där orden. Nästa gång jag gick ut sa jag samma ord till mig själv. "Lyft blicken". Det var ovant. Dagsljuset blev mer intensivt. Jag såg hur molnen rörde sig på himlen. Jag kände mig andfådd. Min bröstkorg var inte van att öppnas upp så. Det kom mer syre till hjärnan. Jag blev lite yr. Bara för att jag lyfte blicken.

Det finns en oerhörd kraft i de där orden. De är viktiga både bokstavligt och bildligt. Dagsljuset som kommer in genom ögonen stimulerar viktiga hormoner och dessutom bildas nödvändiga vitaminer när solljuset träffar huden. Det är heller inte möjligt att se fåglarna som flyger, grenarnas siluetter mot himlen eller molnens rörelser om man inte lyfter blicken.

Det är också så att det är först när man har lyft blicken som man kan se att det finns flera vägar att välja på där man går. Man ser längre helt enkelt. Det finns en horisont som blir synlig. En horisont som kan inge hopp, väcka nyfikenhet och skänka ro vid solnedgången. Det fanns många anledningar till att kvinnans ord uttalades.
Numera påminner jag mig själv, nästan dagligen, om att lyfta blicken. Då kan man inte gå lika fort. Då måste man sakta ner tempot något. Då kan man se himlen, vägarna och horisonten. Nu sänder jag vidare orden som jag fick höra med en önskan till dig som läser - Lyft blicken

~~ ~~ ~~ ~~

Tänka på allt

laga mat
plocka i
diskmaskinen
tänka på allt
som måste göras
dammsuga
plocka i
tvättmaskinen
skriva inköpslista
plocka ur
diskmaskinen
laga mat
duka av
vattna blommor
mata fiskar
plocka ur
tvättmaskinen
plocka i
tvättmaskinen
planera semestern
kolla mailen
tänka på allt
komma ihåg allt...
som
måste
göras
glömma bort

sig själv...


~~~ ~~~