20 november 2008. Det är fem år sedan.
Den dagen började en resa som jag inte var förberedd på
och som jag inte visste något om. Inte heller visste jag när eller hur den
skulle sluta.
Jag anade inte den dagen att det till en början skulle
bli mörkare och svårare än jag någonsin kunnat fantisera om. En vecka senare
fick jag träffa en läkare med mycket kunskap och värme som talade om för mig
att jag drabbats av en utmattningsdepression.
Mycket har hänt under de här åren. Jag har lärt mig
oerhört mycket och jag har betalat ett högt pris. För mig var det nödvändigt
med ett stort förändringsarbete och det tar tid och kraft. Förändringar kräver
en hel del. Det är en process man går igenom och den har olika faser. Ska det
lyckas gäller det att inte ge upp. Många gånger är stegen så små att de är
svåra att upptäcka, då gäller det att man vågar snegla över axeln och se bakåt.
Hur var det förut, hur är det nu? Det är annorlunda! Det går framåt!
Precis så är det med förändringsarbete också. När vi inte ser framsteg kan vi
tänka att jag/du/vi som är inblandade i förändringsarbetet befinner oss i en
sov-fas. Bearbetning pågår och i det tysta och till synes stillastående
förloppet så händer det massor. Det märks så småningom, när nästa steg
plötsligt inte känns så svårt eller kommer vid ett oväntat tillfälle.
Några av de stora förändringarna rör min syn på mig
själv. Jag minns hur jag fortfarande efter ett år kände en stor skuld och skam
över vad som hänt mig. När en bekant som jag inte hade träffat på länge frågade
mig i affären hur det var, så svarade jag generat att jag var sjukskriven. Sen viskade
jag att det var för en utmattningsdepression.
Det är inte ovanligt att just
skuld och skam kommer som följeslagare vid en utmattning. Att inte förstå
varför man drabbas, inte se vad som lett fram dit, inte märka vilka orimliga
överkrav man ställt på sig själv, det gör att man på något sätt tror att man
har misslyckats med något. Misslyckats med sig själv. Idag skäms jag inte ett
dugg! Idag ser jag mina erfarenheter i ett helt annat ljus och jag använder dem
som en tillgång. Det var en del av vad förändringsarbetet ledde till.
Tack och lov har jag fått förmånen att träffa fantastiska
människor som på olika sätt har stöttat mig. De har gett mig mentala redskap
och handfasta metoder att arbeta med. Jag har också mött handläggare som har
trott på min förmåga, sett mina styrkor och gett mig både hopp om framtiden och
tro på att det finns dörrar som kommer att öppnas.
Sedan den 1 oktober i år är jag inte längre sjukskriven
och jag arbetar i dagsläget 80%. Nu är det jag som har makten över mitt liv.
Det är jag som vet vad jag behöver, jag som lyssnar på min kropps signaler, jag
som resonerar med mig själv när gamla tankemönster knackar på. Det är jag som
tar ansvar för mig själv och mitt liv.
De här åren har inneburit mycket hårt arbete och det
arbetet fortsätter. Det är fortfarande en daglig kamp, om än med en starkare
kropp, mer utvilad hjärna och ett gladare sinne. Kampen handlar om att förmågan
inte är lika stor som viljan. Detta är något jag får leva med länge till.
Förhoppningsvis. För mina förutsättningar är förändrade men det är inget som
hindrar mig från att utvecklas och söka nya utmaningar. Så jag hoppas att jag
får hänga med länge till i det här spännande livet som är så oförutsägbart.
Och resan, hur slutade den? Som sagt den fortsätter än… Livet är gott!
~~