Fullmånen lyser

Likt fullmånens sken
som icke är
utan bara finns
som en reflektion
av den livgivande
solens strålar


Så lyser ögonen
hos den som tror
sig bli en lycklig
och hel människa
genom strålglansen
från någon annan

Om

Om jag kunde rädda världen
Om jag kunde lindra lidande
Om jag kunde stilla hunger
Om jag kunde hindra krig

Tänk om jag kunde göra något stort

Om jag kunde hjälpa alla
Om jag kunde lindra oro
Om jag kunde stilla ångest
Om jag kunde hindra sorger

Tänk om jag kunde göra något stort

Om jag kunde lösa kriser
Om jag kunde ge frihet
Om jag kunde visa lyckan
Om jag kunde skapa fred

Tänk om jag kunde göra något stort

                       ~~

Om jag kunde se att lite är en början
Om jag kunde lära mig tålamod
Om jag kunde uppskatta små framsteg
Om jag kunde förstå att mina ord påverkar

Tänk om det lilla jag gör kan göra skillnad


~~ ~~

Stilla vinternatt

I vinternatten

Ett sista andetag

Så stilla


I vinternatten

Tårar som faller

Så stilla


I vinternatten

Stjärnhimmel vakar

Så stilla


Vi saknar dig


~~ ~~

Det blir inte alltid som man tänkt

Den här vintern har det kommit mer snö än jag någonsin sett tidigare. Igår började jag skotta lite på vår altan. Huset är byggt i vinkel och i den vinkeln ligger altanen. Det medför bland annat att när det snöar och blåser från norr så virvlar snön ner över taket och driver in i vinkeln. Nu är det ca en och en halv meter med snö på högsta punkten. Idag fortsatte jag med skottningen. När solen värmer och plusgraderna gläder oss då sjunker snön ihop. Det blir tungt. Väldigt tungt. Jag bestämde mig för att gräva ut en bivack, det kändes som ett lagom stort projekt. Solen sken och jag skottade. Jag stod så högt upp på snön så pannan var i höjd med hängrännan. Jag grävde mig neråt och kom ända ner till altangolvet. En sittplats tog form och jag bestämde mig för att där i solen skulle eftermiddags-kaffet avnjutas.


Jag gick in och satte igång kaffebryggaren. Då kom yngste sonen och ville ha hjälp med datorn. ”Jag hade tänkt sitta i solen en liten stund” sa jag ”Men ååååh, det går fort, snälla….” ”Ja okej då….” Jag följde med ner till datorn för att hjälpa sonen. Det gick inte fort. Det tog tid. Sonen var nöjd och jag var väldigt fikasugen. Upp till köket. Jag plockade fram det jag behövde och  gjorde iordning fikat, sen ner igen till förrådet och letade rätt på ett sittunderlag. Upp igen. Äntligen kunde jag ta min kaffemugg, min smörgås och pepparkakorna och gå ut! Då hade solen gått i moln.

Jag satte mig på min lilla snöbänk och lutade mig bakåt och tog ett djupt andetag. Aaaahh…. Kaffet smakade underbart. Kviditt, kviditt…fåglar, härligt. Dropp, dropp, dropp… takdropp, härligt. Plötsligt kände jag ett stänk på kinden. Takdroppet som kom från den trasiga hängrännan droppade ner på snöhögen bredvid mig och det stänkte upp i mitt ansikte där jag satt. Jag log för mig själv. Fingrarna började bli kalla, det stänkte i mitt ansikte och solen som jag tänkt njuta av hade gömt sig.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men det kan bli bra ändå. Min stund på altanen gav mig ingen sol men en stund av något vi sällan prioriterar, nämligen hjärnvila. En stund av det som kallas mindfulness eller medveten närvaro. Det är när man är helt närvarande i stunden. Lätt att säga, svårt att göra. Nu kom det av sig själv. Jag blundade och hörde alla ljud - fåglarna, vinden, droppet, ”skwishet” som blir när bilar kör i snömodd, klingandet från en vindpingla, knastret när jag åt mina pepparkakor. Att bara lyssna, ta in och vara där utan att tänka vidare. Det är vilsamt för hjärnan. Vattenstänket i ansiktet fick mig att le. Det blev inte som jag tänkt men det blev bra ändå.

~~ ~~