Ibland får man för sig saker. Det är lätt hänt. En känsla av att något förhåller sig på ett visst vis förvandlas omärkligt till något som är sant. Känslan blir en tanke som får fäste och så småningom eller helt plötsligt är det en fastslagen sanning. Om detta bara gällde positiva känslor och tankar vore det väl bra men inte så sällan är det tvärtom. En känsla av oro, osäkerhet eller tvivel blir till en tanke fylld av negativt budskap och sen står man där med en sanning som troligtvis inte är sann. I värsta fall hindrar den oss och håller tillbaka både initiativ och självkänsla.
Idag tog jag tag i en sådan sanning. Den var inte sann. Det var tankar som bara var just tankar, inget mer. De tankarna var mina, de höll mig tillbaka och de var inte sanna. De hade smugit runt och gjort sig till en sanning men idag insåg jag hur det förhöll sig och då kunde jag göra något åt det. När jag såg det från ett annat håll blev det tydligt att jag begränsat mig själv på grund av mina tankar. Jag tog ett viktigt steg, kastade sanningen upp i luften och bort blåste den i höstvinden. Lite klokare, modigare och stoltare kunde jag ta itu med en uppgift jag ville utmana mig själv med.
På eftermiddagen tog jag en promenad och då hade jag kameran med mig. Nere vid havet fanns fortfarande blommande växter som lyste upp så vackert med sina färger i höstsolen. Det fanns också några vissna växter. De såg lite tråkigare ut förstås. Tills jag satte mig på huk. Sett från det hållet var de vackra snirkliga bladen som små konstverk med sina siluetter mot himlen. Allt beror på från vilket håll man ser på saker och ting.
~~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar