onsdag 20 november 2013

En lång lång resa

~~

20 november 2008. Det är fem år sedan.

Den dagen började en resa som jag inte var förberedd på och som jag inte visste något om. Inte heller visste jag när eller hur den skulle sluta.
Jag anade inte den dagen att det till en början skulle bli mörkare och svårare än jag någonsin kunnat fantisera om. En vecka senare fick jag träffa en läkare med mycket kunskap och värme som talade om för mig att jag drabbats av en utmattningsdepression.

Mycket har hänt under de här åren. Jag har lärt mig oerhört mycket och jag har betalat ett högt pris. För mig var det nödvändigt med ett stort förändringsarbete och det tar tid och kraft. Förändringar kräver en hel del. Det är en process man går igenom och den har olika faser. Ska det lyckas gäller det att inte ge upp. Många gånger är stegen så små att de är svåra att upptäcka, då gäller det att man vågar snegla över axeln och se bakåt. Hur var det förut, hur är det nu? Det är annorlunda! Det går framåt!

Ibland står det helt stilla och det blir ingen stor skillnad. Då är det lätt att ge upp. Det viktiga är att vara medveten om att det är ett steg det med. Då gäller det att lita på processen. Likaväl som vi behöver sova så behövs de mindre overksamma perioderna i en förändringsprocess. Under sömnen bearbetar vi det vi sett, upplevt och arbetat med under dagen. 
Precis så är det med förändringsarbete också. När vi inte ser framsteg kan vi tänka att jag/du/vi som är inblandade i förändringsarbetet befinner oss i en sov-fas. Bearbetning pågår och i det tysta och till synes stillastående förloppet så händer det massor. Det märks så småningom, när nästa steg plötsligt inte känns så svårt eller kommer vid ett oväntat tillfälle.

Några av de stora förändringarna rör min syn på mig själv. Jag minns hur jag fortfarande efter ett år kände en stor skuld och skam över vad som hänt mig. När en bekant som jag inte hade träffat på länge frågade mig i affären hur det var, så svarade jag generat att jag var sjukskriven. Sen viskade jag att det var för en utmattningsdepression. 

Det är inte ovanligt att just skuld och skam kommer som följeslagare vid en utmattning. Att inte förstå varför man drabbas, inte se vad som lett fram dit, inte märka vilka orimliga överkrav man ställt på sig själv, det gör att man på något sätt tror att man har misslyckats med något. Misslyckats med sig själv. Idag skäms jag inte ett dugg! Idag ser jag mina erfarenheter i ett helt annat ljus och jag använder dem som en tillgång. Det var en del av vad förändringsarbetet ledde till.




Tack och lov har jag fått förmånen att träffa fantastiska människor som på olika sätt har stöttat mig. De har gett mig mentala redskap och handfasta metoder att arbeta med. Jag har också mött handläggare som har trott på min förmåga, sett mina styrkor och gett mig både hopp om framtiden och tro på att det finns dörrar som kommer att öppnas.

Sedan den 1 oktober i år är jag inte längre sjukskriven och jag arbetar i dagsläget 80%. Nu är det jag som har makten över mitt liv. Det är jag som vet vad jag behöver, jag som lyssnar på min kropps signaler, jag som resonerar med mig själv när gamla tankemönster knackar på. Det är jag som tar ansvar för mig själv och mitt liv.

De här åren har inneburit mycket hårt arbete och det arbetet fortsätter. Det är fortfarande en daglig kamp, om än med en starkare kropp, mer utvilad hjärna och ett gladare sinne. Kampen handlar om att förmågan inte är lika stor som viljan. Detta är något jag får leva med länge till. Förhoppningsvis. För mina förutsättningar är förändrade men det är inget som hindrar mig från att utvecklas och söka nya utmaningar. Så jag hoppas att jag får hänga med länge till i det här spännande livet som är så oförutsägbart.

Och resan, hur slutade den? Som sagt den fortsätter än… Livet är gott!




~~