Bilden av sig själv

Igår kväll var jag ute och sprang. Själv. Efter ett träningsprogram.
För mig är detta något nytt. Efter att jag gick/sprang Vårruset har jag varit ute några gånger när jag har haft sällskap. Det ger mig inspiration och jag känner en glädje i att ge mig ut. När jag ska försöka motivera mig själv blir det svårare, då känns soffan så mycket skönare och det finns så många andra saker man kan göra i stället... Trots detta har en tanke legat och grott ända sedan Vårruset, ja egentligen kom den redan när vi var på väg dit. Jag vet inte hur den dök upp men jag fick någon sorts vilja till att våga pröva något jag aldrig trott mig om att klara av. Tanken har blivit ett mål. Den blev det när jag väl tog ett beslut och när jag visste att jag kunde få sällskap i att genomföra det.

Tanken och numera målet är att jag ska springa Tjejmilen och jag har en plan för hur jag ska nå dit. Jag har hittat några olika träningsprogram som jag mixat ihop till en personlig variant som passar just mig. Det känns både lite overkligt och otroligt spännande. Jag har aldrig tänkt på mig själv som en löpare utan jag har intalat mig att det är något som jag inte klarar av. Det skulle jag aldrig orka, det är inget för mig. Nu har den bilden börjat korrigeras och jag märker att jag kan. Orkar...? Ja det är en fråga med flera bottnar för det handlar både om  förmåga och om inställning. Så, jo, jag orkar mer än jag har trott och jag kommer att orka ännu mer. 

Igår var det dags för ett pass med snabb intervallträning och trots att jag helst vill ha sällskap insåg jag att detta pass var ämnat för mig på egen hand. Jag har kommit på att det känns mycket bättre att säga att "jag intervalltränar" istället för att säga att "jag går lite när jag inte orkar springa" och känslan är viktig! Just igår var det intervallträning enligt träningsprogrammet och det var något annat. Det var 1minuts snabb löpning varvat med snabb gång ett antal gånger. Redan när jag läste instruktionerna såg jag en bild framför mig, hur jag flög fram med benen trummande mot marken. Jag längtade efter att komma iväg. Det var något inom mig som väcktes till liv igen och jag fick upp minnesbilder från min ungdom. Jag var riktigt bra på friidrott då och korta distanser var min styrka. 


Jag kan ju säga att det var några år sedan jag fick mina diplom och 1:a pris... Det hördes åtminstone väldigt väl när jag for fram flåsandes, men fast besluten om att springa fort. Nästa gång kanske jag kan modifiera måttet på fort, så orkar jag nog några fler vändor. När minuten kändes lång tänkte jag att jag stärker i alla fall mitt hjärta och mina lungor nu! Min bild av mig själv springandes fort finns kvar, och det är tur för detta ska jag göra en gång i veckan under hela träningsperioden. Jämte den bilden har också en ny bild tagit form och det är en där jag orkar springa långt.

Det är drygt två månader kvar till loppet och jag har en lång bit kvar innan jag orkar springa en mil. Det är inget problem för mig, orkar jag inte springa hela vägen så går jag, det viktigaste är att jag faktiskt tänker genomföra det och att jag tror på att jag kommer att klara det. 

Bild lånad från tjejmilen.se

~~ ~~